Enligt 11 kap. 33 § PBL får byggnadsnämnden förbjuda användningen av en byggnad om den har brister som “kan äventyra säkerheten” för dem som vistas i eller nära byggnaden. Och enligt 11 kap. 38 § PBL gäller ett sådant beslut omedelbart. När huset användes som boende trots blockerad utrymningsväg, brister i brandvarning, avsaknad av släckutrustning och senare också allvarliga elbrister, fanns lagstöd för att stänga det.
Det fanns också lagstöd för att förbjuda farlig hantering och farlig elanläggning. Enligt 25 § LBE får tillsynsmyndigheten meddela “förelägganden och förbud” och besluta om rättelse när det behövs. Paragrafen öppnar också för ingripande “utan dröjsmål” vid risk för allvarliga skador.
Enligt 43 § elsäkerhetslagen får tillsynsmyndigheten “förbjuda användning av en elektrisk anläggning” om den är så bristfällig att fara för person eller egendom kan uppstå. Kommunen kunde ha förbjudit fortsatt hantering av brandfarlig vara om tillstånd saknades och risken bedömdes som allvarlig. Elsäkerhetsverket kunde ha förbjudit användningen av elanläggningen om faran bedömdes tillräckligt klarlagd.
Myndigheterna kunde också ha krävt åtgärder och i vissa fall låtit göra jobbet själva. Enligt 5 kap. 2 § LSO får kommunen meddela “de förelägganden som behövs”. Om föreläggandet inte följs får kommunen låta utföra åtgärden “på dennes bekostnad”. Enligt 25 § LBE får tillsynsmyndigheten besluta om rättelse, och vid risk för allvarliga skador kan det ske utan dröjsmål.
Enligt 42 § elsäkerhetslagen får tillsynsmyndigheten besluta att “rättelse ska göras på bekostnad” av den ansvarige. Det hade kunnat handla om att återställa utrymningsvägen, ta bort brandfarlig vara, ordna brandvarnare, ordna släckutrustning eller kräva att de farligaste elbristerna åtgärdades.
Alla de här verktygen kunde också förstärkas ekonomiskt. Enligt 5 kap. 2 § LSO får ett föreläggande förenas med vite. Enligt 11 kap. 37 § PBL får ett användningsförbud förenas med vite. Enligt 41 § elsäkerhetslagen får förelägganden förenas med vite och de gäller dessutom omedelbart. Myndigheterna hade alltså inte bara möjlighet att påpeka brister. De kunde också koppla besluten till ett direkt ekonomiskt tryck.
