Insatsplanering handlar inte bara om pärmar och ritningar, utan om att bygga gemensam förståelse, träna tillsammans och veta vem som gör vad när det gäller. Brandsäkert gör en genomlysning, bland annat av MSB:s åttastegsmodell.
I augusti 2013 började en dieselkompressor brinna på 1 000 meters djup i Kristinebergsgruvan i Lycksele. 22 personer befann sig i gruvan. De flesta tog sig ut och branden kunde släckas, men en gruvarbetare satt fast i fem timmar i sitt fordon medan tjock rök vällde in. Två kollegor försökte hitta honom, men gick vilse och fick söka skydd i en räddningskammare där de senare hittades, svårt medtagna. Olycksrapporten visade på flera brister: behov av gemensamma planer, tydligare roller, insatsritningar, ventilationsplaner och övningar.
— Man skickade till exempel in de här två gruvarbetarna utan rätt utrustning eller erfarenhet, och det höll ju på att gå riktigt illa, säger Daniel Haarala, chef för brandskydd och farliga ämnen på räddningstjänsten i Skellefteå.
Även räddningstjänstens insats hade svagheter, bland annat körde de långt in i gruvan utan fungerande radiokontakt och med dålig orienteringsförmåga i röken.
— Boliden hade sedan tidigare egna insatsplaner som vi hjälpt dem med, men de planerna sträckte sig bara fram till att vi som räddningstjänst kom fram. När Kristinebergs-olyckan hände ställdes allt på sin spets; vi behövde en gemensam insatsplanering från start till mål, säger Daniel Haarala.
Utifrån lärdomarna började man om från början och diskuterade olika scenarier i gruvmiljö: vad kan hända, vilka konsekvenser kan det bli, vilka resurser behövs? Vid övning blev en sak tydlig: att snabbt skaffa sig överblick.
— Ett larm går, det brinner i gruvan och någon ovan jord måste ta ansvar för att ringa in händelsen och försöka bedöma situationen. Också för att vi ska ha ett utgångsläge när vi väl kommer, säger Daniel Haarala.
Lösningen blev whiteboardtavlor med aktuella kartor och plats för löpande anteckningar.
— I en sådan situation behöver man kunna bedöma när informationen är tillräcklig för att fatta beslut. Annars fastnar man lätt i att vänta.
Man identifierade också nyckelpersoner som måste finnas med på kontaktlistor, till exempel de som snabbt kan skriva ut kartor, eller ventilationspersonal. Ett annat problem var hur man utan radio och med noll sikt skulle kunna hitta försvunna personer. Lösningen blev en rökdykningsvagn med lina i form av en radiokabel, och extra luft. Från början var det en modifierad lövkärra, som sedan byggdes ut av en lokal företagare och till slut blev en batteridriven modell med bår för skadade.
— Att vi utvecklade whiteboardlösningen och rökdykarvagnen var otroligt lärorikt. Det visar hur mycket det ger att jobba strukturerat tillsammans och öva, säger Daniel Haarala.
Ett par år senare tog MSB fram en processmodell för insatsplanering, inspirerad bland annat av Storbritannien. Den fick namnet Åttastegsmodellen, och några räddningstjänster fick möjlighet att testa den – bland annat Skellefteå, som behövde en ny plan för stadens oljehamn. Numera används modellen också för underjordsgruvor.
— En stor skillnad jämfört med traditionell insatsplanering är att det blir tydligare vad som behövs för att förbättra en insats. Som kanske utrustning eller en tydligare ansvarsfördelning, säger Daniel Haarala.
I lagen om skydd mot olyckor (1 kap, 3 §) står det att ”Räddningstjänsten skall planeras och organiseras så att räddningsinsatserna kan påbörjas inom godtagbar tid och genomföras på ett effektivt sätt.” Kravet gäller alla typer av insatser som en kommun kan behöva göra, och innebär att man ibland behöver göra detaljerade planer för enskilda objekt, medan det i andra fall räcker med mer generella planer för olika typer av händelser.
Trots detta, är det ganska ovanligt att räddningstjänster och verksamheter på allvar planerar eller övar tillsammans. Det menar Oskar Lind, som är brandingenjör vid räddningstjänsten i Luleå.
— De verksamheterna med störst inneboende risker vet att de ska ha en egen plan för räddningsinsatser, men man behöver också mötas. Många tror dessutom att insatsplaneringen endast är ”de röda pärmarna”, men de är bara en del av ett stort moln av kunskap, rutiner och förståelse som krävs, säger Oskar Lind.
Han har agerat processledare i åttastegsmodellen, och tycker den är ett bra verktyg för att få till en gemensam insatsplan.
— Syftet är inte främst att producera insatskort, utan att göra organisationen mentalt förberedd. Modellen har också fördelen att den kan anpassas efter olika objekt och situationer, och att man kan hoppa över vissa steg eller korta ner dem om man behöver det, säger Oskar Lind.
En utmaning kan vara att hitta det gemensamma perspektivet och fastställa ansvar och roller, menar han. Många vill gärna visa att de redan har koll, exempelvis genom att påpeka att de har tecknat ett avtal med Släckmedelscentralen AB: ”Vi har avtal som gör att en cisternbrand kommer att släckas.”
— Men vad händer om branden sprider sig okontrollerat till en annan cistern, eller hur förhindrar man att det sker? Det landar ibland undermedvetet på räddningstjänsten, men vi kanske inte riktigt har förmågan att agera på den typen av bränder. Där kan man börja få en bra diskussion, säger Oskar Lind.
SCA:s massafabrik Östrand i Timrå hade själva en insatsplanering, men med fokus på utbildning snarare än övning.
— En fysisk övning kräver så mycket mer och vi ville göra den utifrån ordentliga förberedelser och uppföljning, säger Rickard Larsson, brandskyddsansvarig på Östrand.
Östrand är en Seveso-anläggning och därmed ett stort riskobjekt. Oskar Lind, som då jobbade på räddningstjänsten i Medelpad, tog därför kontakt med Rickard Larsson och föreslog samverkan utifrån åttastegsmodellen.
— Vi börjar alltid processen med att studera riskbedömningen och vi valde ett rimligt och troligt scenario som kunde få allvarliga konsekvenser. Det handlade om ett utsläpp med klordioxidlösning, vilket också var viktigt för att vi på räddningstjänsten skulle få belysa konsekvenshanteringen i omgivningen, berättar Oskar Lind.
Fokus är alltså att välja ett riskscenario, sätta ett mål och undersöka vilka förmågor och kunskaper som redan finns och vad man känner osäkerhet kring.
— Ur ett räddningstjänstperspektiv kan det handla om frågor som hur kommer vi in, var finns brandposter, hur farligt är ämnet och så vidare. När sådant kommer upp kan man bjuda in teknisk kompetens och identifiera arbetsområden, säger Oskar Lind.
Här används whiteboardtavlor och post-it-lappar, och man uppskattar även tidsåtgång för de planerade åtgärderna. På det viset lär man sig tillsammans och får en gemensam förståelse för hur man kan agera.
— Vi använder också samma vokabulär som räddningstjänsten, så det inte blir några otydligheter, säger Rickard Larsson.
När planeringen är klar har man ett kvitto på att alla är med i processen. Nästa steg är att implementera planen: berörda personer behöver informeras om den, och nyckelpersoner utbildas i de olika delarna. Sedan ska den möta verkligheten, och för att den fysiska övningen inte skulle bli en flopp provkörde Östrand och räddningstjänsten planen i konferensrummet.
— Vi köpte in flera meter långa flygbilder, ordnade leksaksbrandbilar och plastgubbar som vi kunde flytta runt, så det blev tydligt vilka åtgärder som behövde genomföras. Det var som ett strategispel, säger Oskar Lind.
I september drog man så igång den riktiga övningen, med gaslarm och gulfärgad rök för att iscensätta ett klordioxidläckage. Räddningstjänsten liksom Östrands insatsstyrka och ledningsfunktioner deltog, och man använde appen Supertext för att från övningsledningen registrera vad som gjordes.
Efteråt följde två och en halv timmes utvärdering där man steg för steg gick igenom vad som hänt, vad som gjordes och vad det ledde till. Mycket fungerade bra, men inte allt.
— Övningen gav verkligen en förståelse för varandras perspektiv. För att dämpa spridningen av klordioxiden skulle räddningstjänsten använda vår skumsläckningsvagn. Men den insatsen tog alldeles för lång tid, vilket hade varit riktigt farligt om det varit skarpt. Idag har Östrand investerat i ett fast system som kan aktiveras på trettio sekunder, berättar Rickard Larsson.
Han beskriver hela processen som oerhört värdefull.
— Nu har vi till exempel en väldigt bra rutin för regelbundna övningar och sitter redan med planeringen för hösten 2026.
Räddningstjänsten i Luleå arbetar just nu med en insatsplan för världsarvet Gammelstads kyrkstad. Utan nära samarbete med församlingen och världsarvssamordnaren hade det varit betydligt svårare:
— Vi på räddningstjänsten är inte Guds gåva till alla olyckor. Vi har den utrustning och kunskap vi har och kan inte alla detaljer om olika verksamheters skadeplatsfaktorer och risker. Därför kan jag inte nog poängtera hur viktigt ordet ”tillsammans” är, säger Oskar Lind.
- INSATSPLANERING – ÅTTASTEGSMODELLEN
- Modellen bygger på erfarenheter från Storbritannien och har kompletterats med kunskap från studier, forskning och litteratur.
- Stegen har anpassats till svenska förhållanden i samarbete med räddningstjänst, länsstyrelse och industri.
- Modellen används främst för att bedöma risker och insatsförmåga.
- Den är flexibel och kan anpassas till olika objekt och situationer. Steg kan också kortas ner eller tas bort för att göra processen snabbare.
Läs mer om Åttastegsmodellen HÄR
