Försöka rädda liv – och riskera kollegors liv – eller inrätta en svart zon? Det var det svåra valet för Stefan Karlsson, som var insatsledare vid Oceanabranden i Göteborg. På Försäkringsbolagsdagen i Stockholm berättade han om dilemmat.
Försäkringsbolagsdagen är tillbaka, och i år arrangerades den av Brandskyddsföreningen på konferensanläggningen Birger Jarl i Stockholm. Lite över 100 personer var på plats, och nästan hela eftermiddagen ägnades åt Oceanabranden och de lärdomar vi kan dra av den.
Stefan Karlsson berättade öppenhjärtigt om hur han inför media höll masken och sa att han gick in i ”working mode” och fokuserade på insatsen. Men i själva verket tänkte han: ”Hur i helsike ska det här gå?”
I media ifrågasattes hans beslut att inrätta en svart zon – en förbjuden zon dit ingen fick gå – trots att en person saknades och troligen befann sig där inne.
Men beslutet var i praktiken självklart. En stor explosion från brandrökens övertryck blåste bort hela gaveln och fick 20 ton tunga, korslimmade träbågar att förflyttas. Det blev en svart zon – och en svart dag. Patrik miste livet och hittades senare vid genomsökning.
Diskussionen som följde i efterföljande föreläsningar fokuserade på lärdomar. Restvärderäddaren Jon Pile räddade miljonbelopp genom ett snabbt beslut att pumpa bort vatten, så att maskiner inte dränktes.
Kristina Börjevik Kovaniemi från Statens haverikommission berättade att det var det allra sista röret som fattade eld – just när det skulle svetsas dit med elmuffsvetsning. Det sista röret. Därefter skulle vattnet släppas på för testning. Någon skulle bara…
Arbetsmiljöverket var på plats med tre personer, vilket inte var en slump – de hade fått ett tydligt medskick från Haverikommissionen. Enhetschefen Kim Reenaas, samt Hans Österlind och Ola Hansson, båda sakkunniga, valde dock att inte tala om just branden, utan berättade istället om hur de arbetar med systematiskt arbetsmiljöarbete. Det är i sig ett skydd – även mot brand. Kim Reenaas medgav efteråt att de valt att inte rota i just Oceanabranden. Dagen därpå ska de träffa Haverikommissionen.
Lars Brodin, expert på Brandskyddsföreningen, tog upp det problematiska i brandskydd på tillfälliga arbetsplatser. Oceanabranden är ett typexempel: byggnaden var nästan klar – men bara nästan. Samma sak gällde brandskyddet. Eller rättare sagt: det var inte klart alls, eftersom byggnaden ännu inte var i bruk.
Brandskydd under byggtiden behöver en rejäl statushöjning. Det förändras hela tiden. Tobias Thrysén, även han expert på Brandskyddsföreningen, betonade att riskbedömning måste göras varje gång vid heta arbeten. Det du gjorde nyss kan ha förändrats – för att någon arbetar intill, eller för att någon ställt material nära.
Dagen avslutades med ett samtal om höga trähus och hur försäkringsbolagen ser på dem. Vad händer med Boverkets nya byggregler? Susanne Rudenstam från Träbyggnadskansliet erkände att träbranschen ligger något efter i brandfrågorna – men har nu fullt fokus på det. Lindbäcks har till exempel köpt tillbaka det utdömda åttavåningshuset i Luleå, just för att forska och lära. Det lät som att Susanne har något i bakfickan att snart presentera.
