När solceller blir en del av fasaden förändras brandförloppet. En ny studie visar att BIPV-system kan ge snabb brandtillväxt, kraftig rökutveckling och plötslig eskalering genom strukturell sprickbildning, en risk som inte fångas av traditionell produktprovning.
När solceller integreras i fasaden förändras byggnadens brandtekniska förutsättningar på ett sätt som inte alltid framgår i projekteringsskedet. En experimentell studie publicerad i Applied Sciences 2025 har undersökt hur Building-Integrated Photovoltaics (BIPV) beter sig vid en kraftig brandpåverkan vid fasadens nederkant. Resultaten är särskilt relevanta för brandskyddsamordnare, eftersom de visar att brandrisken inte enbart är kopplad till materialens klassning utan till samspelet mellan material, montage och strukturellt brottförlopp.
Försöken genomfördes i stor skala med en modifierad metod baserad på ISO 13785-1, avsedd för fasadprovning. Två vertikalt monterade paneler installerades med en 100 millimeter djup luftspalt bakom, vilket motsvarar en vanlig ventilerad fasadlösning. Brandbelastningen utgjordes av fyra liter heptan placerade vid fasadens fot, ett scenario som kan liknas vid en fordonsbrand, brinnande avfall eller en brand som slår ut genom ett fönster i bottenvåningen. Som jämförelse användes aluminiumkompositpaneler (ACP) med polyetenkärna, ett material vars brandegenskaper är väl dokumenterade i fasadsammanhang.
Skillnaden i brandutveckling var markant. Den maximala effektutvecklingen för BIPV uppgick till 898 kW, medan referenspanelen nådde 147 kW. Den totala värmeavgivningen var drygt dubbelt så hög för BIPV. För en brandskyddssamordnare innebär detta att fasaden i sig kan bli en aktiv branddrivande komponent snarare än enbart en yta som exponeras för brand. En högre effektutveckling ger snabbare uppvärmning av ovanliggande våningsplan och ökar sannolikheten för vertikal brandspridning, särskilt om fönster eller ventilationsöppningar finns ovan brandstart.
Rökutvecklingen visade sig vara ännu mer avvikande. BIPV-panelerna producerade upp till tio gånger mer rök än referensmaterialet. Förklaringen ligger i modulens uppbyggnad, där inkapslingsmaterial som EVA och polymerskikt i baksidan bidrar med brännbara komponenter som vid pyrolys ger hög rökgasutveckling. I praktiken innebär detta att tillgänglig utrymningstid kan reduceras avsevärt om branden involverar fasaden. För räddningstjänst innebär en sådan rökproduktion snabbt försämrade insatsförhållanden, särskilt vid höga byggnader där rök kan ledas upp längs fasaden och påverka flera våningsplan.
En central iakttagelse i studien är den roll som luftspalten bakom panelerna spelar. Temperaturmätningar visade att värme snabbt ackumulerades även på panelernas baksida, vilket indikerar en tydlig skorstenseffekt. Den ventilerade konstruktionen fungerar därmed som en accelerator för brandspridning. Det är inte enbart materialens brännbarhet som styr brandförloppet, utan den konvektiva värmetransport som uppstår i den vertikala luftspalten. Detta innebär att bedömningen av BIPV-fasader inte kan begränsas till produktklassning; montageprincipen är avgörande.
Den mest avgörande händelsen i försöken var en plötslig sprickbildning i BIPV-modulerna, något som inte observerades i referenspanelerna. När glaset sprack frigjordes ansamlad pyrolysgas från de uppvärmda polymerskikten. Kort därefter nåddes maximal effektutveckling. Brandförloppet övergick därmed från en relativt ytstyrd förbränning till en gasfasdominerad och snabbt accelererande brand. För projektering innebär detta att en fasad med BIPV kan genomgå en abrupt eskalering snarare än en gradvis tillväxt, vilket påverkar dimensionerande scenarier för både brandspridning och personsäkerhet.
Studien visar också att brandtillväxthastigheten för BIPV motsvarar vad som normalt klassas som en snabb eller mycket snabb brandutveckling. Det är en väsentlig skillnad mot referensmaterialet och indikerar att traditionella antaganden om fasaders bidrag till brandförloppet kan behöva omprövas när solceller integreras i klimatskalet.
Sammantaget pekar resultaten på att brandrisken i BIPV-fasader är systembetingad. Den uppstår genom kombinationen av brännbara polymerskikt, ventilerad geometri och ett strukturellt brott som frigör brännbara gaser. Detta är en riskbild som inte nödvändigtvis fångas av standarder som främst fokuserar på elsäkerhet eller enskilda materials reaktion vid brand. För brandskyddsamordnaren innebär det att frågor om fullskaliga systemprov, brandstopp i luftspalt, infästningars stabilitet och påverkan på brandcellsgränser behöver hanteras tidigt i projekteringen.
BIPV bör därmed betraktas som en integrerad del av fasadsystemets brandtekniska funktion, inte som ett neutralt energitillägg. När energiproduktion och klimatskal sammanfaller uppstår nya gränssnitt mellan arkitektur, energi och brandskydd. Den här studien visar att dessa gränssnitt kan vara avgörande för brandförloppets utveckling.
