I Sverige finns en stark tro på att brandsäkerhet är en fråga för staten och de offentliga myndigheterna. En rapport från Brandforsk visar att en mer omfattande strategi för brandskydd där även civilsamhället kan spela en större roll, med föreningar, frivilligorganisationer och engagerade medborgare, skulle kunna fylla de luckor som statliga och kommunala resurser inte alltid kan täcka.
I höstas kom rapporten ”Förtroende och risk: Individens och civilsamhällets roll och relation i det brandpreventiva arbetet” författad av Finn Nilson och Rebecka Andersen i Brandforsks regi. Den beskriver att en stark historisk känsla av samhällskontrakt råder i Sverige, en förväntan om att staten ska garantera trygghet och säkerhet. Till skillnad från länder som USA eller Australien, där frivilliga ofta är ryggraden i räddningstjänsten, är den svenska räddningstjänsten en i huvudsak offentlig angelägenhet.
Denna struktur innebär att många aldrig ens överväger att engagera sig i brandskyddsfrågor – uppgiften är ju redan ”omhändertagen”. Samtidigt finns det frivilligorganisationer och engagerade individer som arbetar med trygghet och säkerhet på lokal nivå, ofta med informella insatser som stöttar de mest utsatta, till exempel äldre och personer på landsbygden. Dessa grupper, med rätt stöd, kan bidra till att sprida en brandskyddskultur som kan nå ut till fler.
Men varför får vi då inte ut mer av civilsamhällets engagemang? Ett avgörande hinder är bristen på utbildning och resurser. Utan rätt kunskap och verktyg kan viljan att hjälpa snabbt förvandlas till en risk för både de frivilliga själva och andra.
Den utbildning som erbjuds är idag främst reserverad för räddningstjänstens egen personal. Civilsamhällets aktörer, även de med ett stort engagemang, lämnas därför utan de nödvändiga kunskaperna. Samtidigt finns en misstro från det offentliga mot att släppa in frivilliga i detta arbete. En oro för att oprofessionella insatser kan leda till fler skador och olyckor skapar en osynlig men effektiv barriär mot samverkan.
Ekonomiska utmaningar bidrar också till problematiken. Många ideella organisationer har begränsade resurser och är beroende av tidsbegränsade bidrag. Det gör att deras engagemang ofta blir punktinsatser snarare än en integrerad del av brandskyddsarbetet. Här kan offentligt stöd spela en avgörande roll.
Genom att skapa långsiktiga bidragsformer och specifikt rikta medel till brandskyddsrelaterade projekt kan civilsamhället inte bara motiveras men också stärkas i sin roll. På så sätt kan de frivilliga fördjupa sin insats, och brandskyddsarbetet får en mer robust och uthållig grund.
För att vi verkligen ska kunna närma oss en situation där alla samhällsaktörer – offentliga som privata – tillsammans arbetar för att skapa ett säkrare Sverige, krävs ett skifte i både synsätt och praktik. Först och främst behöver vi ett klimat av ömsesidig tillit mellan räddningstjänst och civilsamhälle.
Genom gemensamma utbildningar, regelbundna övningar och öppna dialoger kan vi börja bryta ner den misstro som idag präglar relationen. Tydliga riktlinjer för hur, när och var civilsamhällets aktörer kan engageras skulle också skapa en stabilare grund för samarbete. Därtill är finansiellt stöd för brandskyddsrelaterade initiativ ett nödvändigt steg mot att frigöra civilsamhällets potential.
Mer läsning:
Civila insatspersoner gör skillnad
