Annons

Du är här

Magnus Johansson hämtar rent vatten i dunkar från bensinstationen i Hudiksvall.

Rättsprocessen kring Hamre utan slut

Publicerad20 september 2018  Text Karin Aase

Lagar och regler

Kampen om vem som egentligen är ansvarig för att sanera de förorenade brunnarna i Hamre fortsätter.

Det var en tidig lördagsmorgon i januari 2015 som Norrhälsinge räddningstjänst fick larm om en brand i en villa i byn Hamre utanför Hudiksvall. Eftersom byggnaden ännu inte var övertänd när brandmännen kom till platsen bestämde de sig för att använda invändig släckning, men när branden tog fart igen fick man snabbt ändra metod och istället fokusera på utvändig släckning. Det gjordes med hjälp av stora mängder vatten samt skumgivning med ett så kallat CAFS-aggregat.

Och det är här problemen börjar. Som BrandSäkert tidigare skrev i en artikel 2017 har skum varit en populär släckmetod inom svensk räddningstjänst i många år. Samtidigt har det med tiden blivit allt tydligare vilka negativa effekter skum har på miljön. Alla skum är mer eller mindre giftiga och även om en av de fluortensider som tidigare användes i skum, PFOS, numera är förbjuden används fortfarande andra liknande ämnen, PFAS, Som också är mycket svårnedbrytbara. Flera kommunala vattentäkter har fått tas ur bruk eller kompletteras med kostsam rening på grund av föroreningar orsakade av skumanvändning på brandövningsplatser.

Ett dygn efter branden i Hamre började även grannarna till den eldhärjade villan att få problem. Helt plötsligt började deras dricksvatten att lukta kemikalier och det skummade kraftigt ur kranen när de försökte spola vatten.

Slutsatsen som i princip alla inblandade har dragit är att det är skummet som användes vid släckinsats­en som har förstört dricksvattnet i de kringliggande brunnarna. Men vem som bär ansvaret har man tvistat om ända sen dess.

Den skyldige betalar

I normala fall när någon, antingen genom olycka, oaktsamhet eller med uppsåt, har förorenat miljön gäller Polluter Pays Principle (PPP) det vill säga principen att den som förorenat betalar. Principen uttrycktes första gången i en OECD-rekommendation 1972, vilken är en av de 27 principerna i FN:s Riodeklaration om miljö och ut­veckling som antogs 1992 och ingår som en grundbult i miljölagstiftningen i stora delar av västvärlden. Så också i Sverige.

– Det innebär att det alltid är den som har orsakat föroreningen som har betalningsansvaret för att det blir åtgärdat, förklarar Morgan Palmquist, miljörestvärdeledare för Brandskyddsföreningens Restvärderäddning, som kallades in av försäkringsbolagen i samband med branden i Hamre.

– Det gäller oavsett om föroreningen har uppstått genom uppsåt, genom oaktsamhet eller genom en olycka. Det är alltid den som har förorenat som är ansvarig och i det här fallet är det den kommunala räddningstjänsten.

Problemet i fall som Hamre är att samtidigt som det är kommunens verksamhet som har orsakat föroren­ingen är det kommunens miljöförvaltning som är tillsynsmyndighet. I Hudiksvall ligger de här verksamheterna dessutom under samma nämnd vilket innebär att man sitter på två stolar samtidigt, dels som den som har förorenat och dels som tillsynsmyndighet

– I praktiken utövar man tillsyn över sig själv och hamnar således i en jävsituation, menar Morgan Palmquist. På andra orter i Sverige har det lösts genom att anlita miljöförvaltningen hos en närliggande kommun som tillsynsmyndighet, men så har man inte gjort i Hudiksvall.

Bestrider ansvaret

Istället har Hudiksvalls kommun bestridit ansvaret. Först hävdade man att det var ägaren till den eldhärjade villan som skulle stå för saneringen, trots att det var räddningstjänsten som tagit beslutet att använda skum. Det fick kommunen backning på från Länsstyr­elsen och senare slog även Mark- och miljödomstolen fast att det är räddningstjänsten, och därmed kommunen, som är fullt ansvarig för att utreda skadan samt för att utföra eller bekosta avhjälpande av skadan.

Men inte heller det beslutet godtogs av Hudiksvalls kommun.

– Kommunens bedömning är att räddningstjänsten varken har gjort något olagligt eller något oaktsamt utan har använt en metod som var vedertagen vid tidpunkten, säger Margareta Eiserman, miljö- och hälsoskyddschef i Hudiksvalls kommun. Därför menar vi att kommunen inte kan lastas med ansvaret för detta.

Men PPP är tydlig med att den som har förorenat ska betala saneringen, oavsett om skadan har skett på grund av okunskap om vilka miljökonsekvenserna kan bli. Innebär det att kommunen tycker att räddningstjänsten inte ska omfattas av PPP?

– Självklart tycker jag att PPP är en mycket viktig princip, men vi anser att det finns en krock här mellan miljöbalken och lagen om skydd av olyckor, säger Margareta Eiserman och fortsätter:

– Räddningstjänsten måste släcka. De kan inte välja vilken plats de ska släcka på och har heller inte information om dricksvattenbrunnarnas placering. Om de då måste ta ansvar för konsekvenserna av det arbetet kommer det att leda till svårigheter. Vilken insats­ledare vill ta på sig det ansvaret? Vi anser att det här är en principiellt viktig fråga och att det är viktigt för räddningstjänster i hela landet att få en prejudicerande dom i frågan.

Ett resonemang Morgan Palmquist har svårt att förstå.

– Miljöbalken är mycket tydlig när det gäller PPP och att allmänna hänsynsregler gäller all miljöfarlig verksamhet, samt enskilda medborgare och räddnings­tjänsten. Tittar du dessutom i propositionen som lagen bygger på står där att ett delsyfte med lagen är att ställa högre krav på räddningstjänsten vid val av släckmetod.

Inga juridiska tveksamheter

Enligt Morgan Palmquist finns det därför ingen kolli­sion mellan de två lagarna och därmed inte heller några juridiska tveksamheter om att räddningstjänsten bär ansvaret för föroreningen, och därmed ska återställa brunnarna.

– Trots det använder man kommunens pengar för att driva en juridisk process mot de egna invånarna under föregivande att det är i nationens intresse. Jag förstår det verkligen inte!

Morgan Palmquist är också upprörd över hur kommunen använder den olycksundersökning som har gjorts.

– Syftet med olycksundersökningar är att dra lärdomar om sådant som skulle kunna göras bättre vilket kan resultera i att räddningstjänsten ”blottar” sina misstag. En vedertagen praxis är därför att dessa inte används som ett påtryckningsmedel i en juridisk process. Hudiksvalls kommun gör precis tvärtom och använder den egna utredningen av insatsen som ett juridiskt påtryckningsmedel. Men hur räddningstjänst­en har utfört insatsen är ointressant eftersom händelsen ska bedömas utifrån miljöbalken.

I november 2017 kom äntligen utslaget från Mark- och miljööverdomstolen, men på grund av ett formfel blev det ingen prejudicerande dom. Anledningen är att domstolen konstaterade att det är Norrhälsinge miljö- och räddningsnämnd som har ansvar i fallet och därmed borde ha stått för överklagan. Men de som faktiskt överklagade var Hudiksvalls kommunstyrelse och därför valde domstolen att inte ta upp fallet. Det innebar att den tidigare domen stod fast.

Men inte heller det beslutet accepterade kommunen. Istället begärde man att Högsta domstolen skulle återvisa ärendet till Mark- och miljööverdomstolen, men så sent som i juni 2018 fanns ännu inget svar på om fallet ska tas upp igen.

Minskad skumanvändning

Hamrebornas väntan på att något ska hända är nu inne på fjärde året. Några som däremot inte väntar är övriga räddningstjänster i Sverige.

– Jag skulle säga att skumanvändningen är betydligt mindre idag än 2015, säger Morgan Palmquist. När jag är ute och föreläser och pratar med brandmän är inställningen oftast att de självklart inte ska använda skum. Därför menar jag att det inte finns något nationellt intresse för hur det går i Hamrefallet. Det problematiska med skumanvändning är redan känt och något man tar hänsyn till idag.

Inom Räddningstjänsten Karlstadsregionen finns till exempel redan funderingar på att helt ta bort skum­användningen.

– Här har inte övats med skum på flera år på grund av både miljöproblemen och de arbetsmiljöproblem som skum innebär med tanke på att det är cancerogent, förklarar Morgan Palmquist.

Morgan Palmquist och flera med honom, bland annat ledande medarbetare på MSB, menar att det redan finns flera fullvärdiga alternativ till släckskum, men att räddningstjänsten måste bli bättre på att utvärdera vilken metod som passar i vilket fall.

– Miljötänket börjar redan i vardagen, innan insatsen, när man planerar för typhändelser samt gör miljökonsekvenser av olika släckmetoder utifrån sårbarheten på olika geografiska platser. Jag hoppas att fler börjar funderar kring valet av släckmetoder, vilket är precis det som är lagstiftarens intention när det ­gäller LSO.

Den rättsliga processen

Underkänt beslut

Kommunen ansåg att det var ägaren till det eldhärjade huset som hade ansvar för att ta prover och sanera vilket underkändes av mark- och miljödomstolen.

Överklagande

Länsstyrelsen beslutade att kommunen skulle göra en miljöteknisk undersökning och säkerställa att vattnet är drickbart, men att man bara skulle behöva betala hälften eftersom det fanns begränsad kunskap om fluorhaltigt skum vid tillfället. Kommunen överklagade beslutet till mark- och miljödomstolen.

Dom

Mark- och miljödomstolen ansåg att det var kommunen och räddningstjänsten som var ansvarig och skulle stå för kostnaden fullt ut.

Avslag
Överklagan

Kommunen överklagade till mark- och miljööverdomstolen som avslog överklagan på grund av ett formfel. 

Väntan på beslut

Sommaren 2018 har domstolen fortfarande inte fattat beslut om fallet ska tas upp igen.

 

Hamrebranden

Norrhälsinge räddningstjänst larmades till en brand i en villa i Hamre klockan 05:29 den 3:e januari 2015. 

Vid framkomsten var byggnaden inte övertänd varför man bestämde sig för invändig släckning genom rökdykarinsats. Till en början lyckades detta bra, men i samband med att en fläkt användes i ryggen på rökdykarna tog branden fart och räddningstjänsten fick inrikta sig på utvändig släckning för att skydda angränsande byggnader. 

Detta gjordes med hjälp av stora mängder vatten och även skumgivning med CAFS-aggregat.

Nummer 4—2018

Omslag BrandSäkert 4 2018
Den här artikeln finns med i BrandSäkert № 4—2018.