Annons

Du är här

Susanna Björklöf värnar om de norska kulturbyggnaderna.
Bryggen i Bergen består av 13 fastigheter som bebos av konstnärer och kulturföretagare. Det finns med på Unescos lista över världsarv.

Så skyddar Norge sina kulturhistoriska värden

Publicerad10 april 2018  Text Karin Aase

Utblick

Tillsyn baserat på risk, informationsinsatser och samarbete med flera aktörer är några sätt att uppnå målet att inga oersättliga kulturhistoriska värden ska förstöras i brand i Norge. 

Stavkyrkor och traditionella kustsamhällen, museer och gamla gårdstun – Norge är ett land rikt på kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, i många fall helt oersättlig om den går förlorad.

För att minska risken för att det ska ske har Norge, som en av sina fem nationella riktlinjer för miljöpolitiken, att inga oersättliga kulturhistoriska värden ska förstöras i brand.

I Norge har man sedan länge konstaterat att brand är det största hotet mot dessa värden och från början var visionen att det inte skulle förekomma bränder överhuvudtaget. Men vid en revidering 2008–2009 mjukade man upp det eftersom det i princip är omöjligt att hindra att bränder uppkommer om värdena samtidigt ska användas och vara tillgängliga för allmänheten.

Idag är målet att tappet av oersättliga kulturhistoriska värden inte ska överstiga 0,5 procent per år. Ett av de största hoten är brand, något Susanna Björklöf är anställd för att förebygga.

– Jag är byggnadsantikvarie från början och när jag såg att Brann- og redningsetaten i Oslo sökte en brandinspektör med kulturhistorisk kompetens kände jag att den var som skriven för mig. Att få ta mina kunskaper och använda dem för att göra skillnad inom ett helt annat område tycker jag är själva nyttan med att vara specialist.

Och i hennes jobb ingår en bred portfölj av olika kulturhistoriska värden att jobba med.

– När målet sattes var det väldigt ambitiöst, men man hade inte riktigt tänkt igenom vad det egentligen omfattade. Idag har Riksantikvarien gjort en definition och det har landat i att vi jobbar med byggnader som är byggnadsminnesförklarade, men också med till exempel kyrkor och gammal trähusbebyggelse. Vi jobbar även med museer, ibland både med själva byggnaden och samlingarna den innehåller.

Ställer krav på brandkonsulterna

För att skydda dessa värden jobbar Susanna Björklöf och hennes kollegor i olika delar av Norge med flera skilda verktyg.

– Framförallt jobbar vi genom tillsyn, något som vi tidigare oftast gjorde med fyraårsintervall, men som vi efter de nya föreskrifterna som kom 2016 gör baserat på vilken risk vi anser föreligger.

Att fastställa risken är dock inte alltid helt enkelt, inte minst med tanke på hur inbördes olika byggnaderna och deras ägare är.

– Ett stort statligt museum och ett privatägt bostadshus i traditionell gårdsmiljö är väldigt svåra att jämföra, så det kräver mycket handpåläggning för att se vilken risk varje enskild byggnad står inför.

Det de olika kulturhistoriska värdena däremot har gemensamt är att byggnaderna ofta är så gamla att brandspridningen går mycket snabbare än i hus uppförda enligt moderna byggnadsregler.

– I Norge finns en lag som säger att alla hus ska uppgraderas till den brandskyddsnivå som fastslogs i 1985 års byggföreskrifter. I en vanlig byggnad kan du göra det med ganska enkla medel som till exempel att sätta upp en gipsvägg eller genom tekniska ingrepp i konstruktionen.

Men i de byggnader som Susanna Björklöf jobbar med går det sällan. De ska skyddas eftersom de är kulturhistoriskt oersättliga, men för stora ingrepp kan i sig skada det kulturhistoriska värdet.

– Det går helt enkelt inte att använda standardlösningar, utan det ställer stora krav på brandkonsulterna som anlitas att hitta nya sätt att uppnå kraven.

Sprinkler en lösning

En väg att gå är den som norska miljödepartementet föreslår, nämligen att installera automatiska anläggningar som exempelvis sprinkler.

– Men det förknippar ägarna ofta med väldigt stora kostnader och om det är svårt nog att baxa offentliga ägare att ta den notan är det ännu svårare med små privata huvudmän.

För att öka förståelsen för inspektionerna och de åtgärder som krävs jobbar Susanna Björklöf och hennes kollegor också mycket med informationsinsatser.

– Många kulturinstitutioner har krav på sig att hinna med många uppgifter och då hamnar ofta brandsäkerhet långt ner på prioriteringslistan för de hinner helt enkelt inte. Om vi då kan öka kunskapen om hur brand uppstår och sprider sig hoppas vi att arbetet med det ändå ska prioriteras upp.

Kraven från samhället på museerna kan i vissa fall dessutom vara direkt motstridiga. Å ena sidan ska de värdefulla samlingarna skyddas från att förstöras, å andra sidan ska de göras tillgängliga så att allmänheten kan ta del av dem.

– Eftersom de står inför den här gemensamma utmaningen tänkte vi att de säkert kan hitta vissa gemensamma lösningar om de samarbetar. Därför har vi tillsammans med museerna i Oslo skapat en samarbetsgrupp där de ska kunna utbyta erfarenheter och idéer, samt bistå varandra vid krishändelser.

Förhoppningen är att vart och ett av museerna ska behöva lägga mindre tid på förebyggande arbete eftersom de lär sig av varandra, samtidigt som Brann- og redningsetaten får lättare att jobba enhetligt eftersom de kan nå alla på en gång istället för att vandra runt mellan 50 olika museer.

Arbetet med information och kunskapsspridning är det många huvudmän som ser positivt på. Sedan 2016 är det också förtydligat att Brann- og redningsetaten ska samarbeta med flera aktörer för att uppnå sitt mål. Därför jobbar Susanna Björklöf och de andra brandinspektörerna hela tiden med att hitta nya sätt för att öka kunskapen om brandsäkerhet hos de olika ägarna till de kulturhistoriskt oersättliga byggnaderna.

– Ett initiativ som har blivit väldigt uppskattat är att vi bjuder de byggnadsminnen som är i privat ägo på årsavgiften för att koppla upp sig till larmcentralen om de installerar automatlarm i huset.

Mycket kvar att göra

Men trots det omfattande arbete som redan görs menar Susanna Björklöf att det finns väldigt mycket kvar att göra. Alla byggnader som borde vara klassade som särskilt brandobjekt är inte registrerade idag, och regelverket är inte heller helt klart när det gäller vad som ska göras och hur.

– Vi ska som sagt se till att byggnaderna ska uppgraderas till minst 1985 års byggföreskrifter, men eftersom den inte nämner kulturhistoriska värden specifikt utan bara personsäkerhet är det allt vi har att gå på.

Kontentan blir att eftersom personsäkerheten anses uppfylld så länge alla överlever, oavsett om byggnaden brinner ner till grunden, så är det svårt att använda regelverket när det handlar om att just säkra oersättliga materiella värden.

– Har du till exempel en gammal gård som är kulturhistoriskt värdefull men där ingen bor, ja, då är ju personsäkerheten tillvaratagen trots att själva byggnaden löper stor risk att totalförstöras vid brand. Det haltar lite mellan vad vi har stöd för i lagen och vad vi förväntas uträtta.

Men även om Susanna Björklöf menar att Brann- og redningsetaten i Oslo är långt ifrån färdiga med sitt arbete att säkra kulturhistoriskt oersättliga byggnader ser hon ändå att mycket har hänt på området sedan starten.

– Bara det att Norge har fått in det i föreskrifter och nationella mål är ett stort steg och det faktum att vi konstant jobbar med tillsyn, information och samarbete börjar faktiskt förändra folks beteende. Mitt mål är att vi ska nå så långt att vi alla kan sova gott om natten för att vi vet att alla värdena är uppgraderade säkerhetsmässigt och så skyddade som det bara går.

Nummer 2—2018

BrandSäkert 2 2018 omslag
Den här artikeln finns med i BrandSäkert № 2—2018.