Annons

Du är här

Porträtt av Lars Ågerstrand på en stadsgata.
Lars Ågerstrand.
En hand håller en telefon som visar en bild med flammor
Lars Ågerstrand efterlyser en app där allmänheten kan livestreama en pågående brand till SOS och få instruktioner om hur de ska gå tillväga.
Lars Ågerstrand.

»Det behövs en revolution inom räddningstjänsten«

Publicerad21 oktober 2016  Text Karin Wandrell

Porträttet

Brandnörden och före detta insatsledaren Lars Ågerstrand ser två stora problem med dagens räddningstjänst. Det första är att det saknas ordentliga instruktörsutbildningar i Sverige och det andra är utformningen av SMO.

I bokhyllan hemma hos Lars Ågerstrand står en skylt med ordet »Upplysningar« intill en glödlampeformad lampa. Två detaljer som talande beskriver en av hans största missioner – att ge räddningstjänsten nya idéer och växa kompetensmässigt när det gäller brand.

– Jag brinner för att skapa förutsättningar för de som vill utvecklas. Och att de som inte vill åtminstone uppfyller en dräglig säkerhetsnivå, så att vi vet att de gör ett säkert jobb.

Lars Ågerstrand har alltid varit ifrågasättande och nördig i den bemärkelsen att när han tycker att något är intressant grottar han ner sig i ämnet. Att det blev just brand är en slump. Han gjorde lumpen som flygplatsbrandman och tänkte sedan utbilda sig till sjökapten på Chalmers när en lumparkompis berättade att han skulle gå den då nya SMO-utbildningen, Skydd mot olyckor.

– Jag hade aldrig varit ute på havet och fick lite kalla fötter eftersom jag inte ens visste om jag kunde åka båt, så jag läste på om SMO och tyckte det lät intressant. Jag hoppade på utbildningen med sikte på att bli brandman som alla andra, även om MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, fortfarande vägrar att inse att det är så. Men jag ville åka brandbil och spruta vatten.

Men utbildningen levde inte alls upp till hans förväntningar. Lars Ågerstrand menar att det var tydligt att ingen riktigt visste vad målet med SMO var. Det var någon högre upp som beslutat att det nu var dags att jobba förebyggande, och därefter skapade en utbildning för att se vad som skulle hända.

– Skulle vi jobba som brandmän eller bara förebyggande, eller var det någon slags kombinationstjänst? Ingenting var klart och jag kan väl säga att jag gjorde min röst hörd under utbildningen. Jag tänkte hoppa av ett antal gånger, men jag ville jobba som brandman och det var enda vägen jag kunde gå.

Två problem

Även om han tycker att det har hänt mycket de senaste tio åren ser han fortfarande två problem. Det första är att det inte finns några instruktörsutbildningar i Sverige. I dag kan de elever som kommer från grund- eller fortbildningarna ha lärt sig helt olika saker om samma ämne, vilket Lars Ågerstrand ser som ett stort problem.

– Jag har velat få igång en instruktörsutbildning jättelänge, men så är fortfarande inte fallet. I dag saknas rätt förutsättningar för att vara en bra instruktör. Vi måste ge instruktörerna ämneskunskapen och konkreta sätt att lära ut ämnet. Och se till att utbildningen ser likadan ut över hela landet. Men det räcker inte med att vara duktig på sitt ämnesområde, vi måste också plocka ut dem som har en naturlig fallenhet för att lära ut. Alla är inte lämpade att vara instruktörer.

Det andra problemet är SMO som Lars Ågerstrand ser som ett sätt att med våld trycka in bilden av brandmannen som dels praktikern som ska vara duktig på tekniken och dels pedagogen som ska vara duktig på mjuka frågor och värderingar och arbeta med beteendeförändringar. 

– Men det är ett fåtal som har både intresset och personligheten att kunna jobba på det sättet. De flesta brandmän vill inte jobba förebyggande och då blir kvalitén därefter. Norge, där det finns vettiga politiker som verkar veta hur människor fungerar, har i stället valt en gemensam grundutbildning och sedan får eleverna välja inriktning sista året – operatör, förebyggande eller operativt. I Sverige sitter det en massa blåögda drömmare som tror att ljuset i tunneln är solen och inte ett tåg som närmar sig.

Han jämför dagens brandman med en schweizisk armékniv som ska vara lite duktig på en mängd saker, något som vare sig är hållbart eller effektivt.

Hjälmkamera ett måste

Lars Ågerstrand menar att det måste finnas större utrymme för att bli mer specialiserade och på så sätt utnyttja det största kapital räddningstjänsten har – människorna i organisationen.

– Folk måste få syssla med det de tycker är utvecklande och intressant, men i dag verkar det vara viktigare att ha folk som på papperet ser ut att göra något vettigt. Hur bra utbildningarna är och hur insatserna går verkar helt ointressant. Vi gör katastrof­insatser, men ingen förstår det utan räddningstjänsten ses alltid som hjältar som är snabbt på plats, även om många sedan bara springer runt som yra höns.

Han menar att antingen förstår inte räddningscheferna själva hur dåliga de är eller så väljer de att stoppa huvudet i sanden.

– Det är ju internt vi skriker att nu får det vara nog. Det finns många jätteduktiga individer, men systemet är inte bra. Och det är akademiskt och politiskt självmord att ha vissa åsikter. Då blir du aldrig mer anställd någonstans.

Hans förslag är att lagstifta om att varje presumtiv räddningsledare ska ha en hjälmkamera som livestreamar insatsen till Länsstyrelsen, MSB, Arbetsgivarverket, den egna organisationen med flera. Då finns det automatiskt ett underlag för insatsutvärdering, olycksutredning, utredning av arbetsmiljöbrott, coaching på distans med mera.

– Vi skulle visserligen få hundra nya problem. Många brandbefäl skulle hoppa av och det skulle bli ett ramaskri. Men efter det stålbadet skulle vi ha kvar de befäl som vill utvecklas, och vi skulle få en objektiv granskning av våra insatser.

En annan fördel han ser med hjälmkameror är att räddningsledaren inte längre skulle behöva vara själv ute på skadeplatsen. Med hjälp av coaching på distans skulle hen kunna få tillgång till experter på resursförsörjning, kommunikation, byggnadskonstruktion, brandförlopp och så vidare.

– Genom att följa förloppet via datorn på hemmaplan kan de komma med värdefull input via till exempel en app. Det skulle också vara oerhört ångestdämpande och sänka stresshormonerna för den som är ute på plats och ge utrymme att jobba på ett annat sätt. Det är inte särskilt avancerat egentligen utan det handlar dels om vision och dels om att individerna inte vill bli granskade och att organisationerna inte vill ta den striden.

Släpp in frivilliga

Något annat som Lars Ågerstrand inte förstår är oviljan att släppa in frivilliga. Han jämför med Österrike, som har ungefär samma invånarantal som Sverige, där det finns 300 000 frivilliga brandmän jämfört med Sveriges 15 000. 

– De har behållit kulturen där man genom att vara med i räddningstjänsten även är med som en del av samhället. Viljan att ställa upp frivilligt vid en brand är enorm även här men vi tillåter det inte. Som brandbefäl har vi inte fått någon utbildning eller tips om hur vi till exempel kan använda åskådarna vid en brand. Vårt system är inte byggt för att be om hjälp, till exempel med att se till att folk håller sig på behörigt avstånd eller få hjälp med att bära en stege.

Förr fanns de så kallade »sprutbodarna« där man förvarade brandredskap så att den som var närmast branden kunde göra en första insats. Även om det kanske känns långsökt i dag menar Lars Ågerstrand att det är helt galet att det inte ens går att ta ett foto eller en film med mobilen och skicka direkt till SOS.

– Alla mobiler är byggda för att alltid kunna ringa 112. Varför skulle det inte kunna finnas en app som gör att man blir livekopplad med videofeed till SOS? Det krävs bara lite visioner och skulle vara hur bra som helst. Så här ser det ut, vad kan jag göra tills hjälpen kommer?

Han jämför med förr då det var räddningstjänsten som fick den första telefonen i stan eftersom man insåg vad tekniken kunde göra, och menar att nu ligger räddningstjänsten så långt efter att det är pinsamt.

– Det sitter en massa trötta teknikfientliga gubbar på positioner som de inte borde ha och tycker att tekniken är skit för att de misslyckats att ladda en sida på paddan en gång. Och det ser likadant ut över hela världen. Det krävs räddningschefer som vågar sätta rätt person som teknikansvarig, annars kommer vi alltid att ligga 30 år efter alla andra.

Räddningstjänsten måste helt enkelt ta ett extremt tekniksprång och verkligen anamma det med tekniksystem som ska vara enkla att använda och tvingande.

– Det är motorn för att vi ska gå igenom ett stålbad och komma ut på andra sidan som en bättre räddningstjänst. Då kommer det ske en revolution, för det kommer att tillåta oss att granska oss själva och visa på behovet av kompetensutveckling, utvärdering och granskning.

Räddningstjänstförbund Sverige

Lars Ågerstrand skulle gärna se ett Räddningstjänstförbund Sverige i framtiden, med en räddningschef och sedan distrikt eller regioner med muskler att jobba med gemensamma coaching-, call- och utbildningscenter.

– Det finns inga hinder för det som jag ser det. De flesta räddningstjänster i dag är för små och många har ingen möjlighet att ha specialistkompetenser för att kunna jobba med utbildning inom olika områden. Det absolut största kapital vi har är personalen och det är också det mest misshandlade. Det är de som vi vill ska vara kvar som slutar i dag eftersom de kastar sin energi i ett svart hål, säger han och fortsätter:

– Vi jobbar med fel incitament. Det handlar inte om pengar utan om personlig utveckling, en känsla av kompetens, självbestämmande och social meningsfullhet. Nu sänks kraven för att få in fler deltidsbrandmän, men det kommer bara leda till att yrket tappar status. Gör tvärtom i stället – ju högre krav desto bättre personal får vi på sikt. Och eftersom systemet är så trögt känner jag mig tvingad att sluta inom räddningstjänsten för att förändra den. Så nu jobbar jag i eget före­tag för att revolutionen inom räddningstjänsten ska bli en verklighet.

Lars Ågerstrand

Ålder: 33 år

Familj: Frun Pernilla, sonen Edvin fyra månader och två katter

Bor: Hus utanför Karlstad sedan oktober i år

Favoritpryl: Datorn

Senast lästa bok: Partiledaren som klev in från kylan av Daniel Suhonen

Intressen: Det mesta som inte är vardagligt. Hur världen fungerar – allt från politik till teknik och historia.

Framtidsplaner: Förändra världen

Motto: Ingenting som är lätt är värt att göra. Det är de svåra sakerna som ger tillfredsställelse. »Carpe Diem (fånga dagen) är värdelöst. Den personen kan aldrig ha förstått hur människor fungerar.«

Nummer 5—2016

Omslaget för BrandSäkert 5 2016
Den här artikeln finns med i BrandSäkert № 5—2016.