Annons

Du är här

Branden som skakade Göteborg

Publicerad16 maj 2014  Text Karin Wandrell

Brandkonferensen

Lärdomarna efter diskoteksbranden i oktober 1998 är många. Ingemar Waldenby, insatschef vid Räddningstjänsten Storgöteborg, menar bland annat att alla brandmän skulle behöva en basutbildning i kriskunskap.

Vid tiden för diskoteksbranden var Ingemar Waldenby ansvarig för gruppen HÄFA (HändelseFörebyggande Arbete), som finansierades av Göteborgs stad och vars syfte var att förebygga och förhindra anlagd brand och skadegörelse i samhället.

– Vi ägnade oss åt utåtriktad information även om det då fortfarande låg i sin linda. Vi var engagerade, i rätt ålder och framför allt odödliga. Det är man nämligen när man är brandman och går på någon slags positiv energi. Sedan inträffade denna händelse, som i grund och botten är helt meningslös, och som påverkade hela staden. Den var spridd både geografiskt och kulturellt, men enkelriktad när det gällde ålder eftersom alla inblandade var barn och ungdomar.

HÄFA kopplades på eget bevåg in redan dagen efter branden eftersom de sedan tidigare hade haft kontakt med några skolor i samband med brandincidenter.

– Jag fick ett samtal från en rektor på fredagen som sa att det gick så många rykten i skolan och att han tyckte att vi borde komma dit, säger Ingemar Waldenby.

När de anlände till klassen, som hade mist en elev, möttes de av ilska och rena osanningar. I huvudsak handlade det om att räddningstjänsten inte hade gjort sitt bästa, att man hade handlat annorlunda om det skett i en annan stadsdel och att brandmännen hade hindrat ungdomar från att rädda sina egna. 

– Vi var de lägsta av de lägsta för vi hade inte gjort någonting. Det fanns ett uns av sanning i det mesta som sades, förutom att vi inte gjorde vårt bästa, men vi var underlägsna från start. Att det skulle ha gjorts skillnad på grund av kulturell härkomst finns inte på kartan.

Intensivt arbete

Besöket blev början till två års intensivt arbete. De första månaderna gick åt till att besöka gymnasieskolor, eftersom de flesta av deltagarna på festen var i den åldern. 

– Vi besökte runt 240 klasser och det var samma frågeställningar som återkom hela tiden, säger Ingemar Waldenby. Några av ungdomarna var mer aggressiva än andra och det är dem jag minns. Det var väldigt hårda tillmälen. Det visade sig senare att en av dem hade varit någon slags dörrvakt och den som hade motat bort gärningsmännen. Mycket handlade om överlevnadsskuld, ett begrepp jag inte hade hört talas om tidigare. Det är ytterligare en sak som det hade varit bra att känna till innan, men för oss handlade det mycket om learning by doing.

Metoden gick ut på att ta ungdomarnas aggression och ilska och försöka förstå och bemöta den utan att gå i klinch, vilket gjorde att besöken ofta slutade i samförstånd. Efter fyra månader övergick arbetet alltmer från att informera klasser och grupper till att möta föräldrar som hade mist sina barn.

– Jag kan känna i dag att vi borde ha gjort mycket annorlunda. Ska man ha en organisation värd namnet ska det finnas en förberedelse i gruppen inför vad man kan råka ut för. Jag gjorde själv fundamentala fel som chef genom att kasta mig in i arbetet istället för att sätta mig vid sidan av och se vad som hände. Istället sprang vi rätt in i något som var alldeles för svårt för oss.

Utsedda till experter

Tillsammans med Göteborg stads krissamordning blev HÄFA-gruppen utsedda till experter. Kontakten med föräldrarna gick via Göteborg stads kriscentrum och så fort det dök upp frågor som rörde brand kopplades HÄFA in.

– Det kunde ske när som helst eftersom föräldern behövde hjälp här och nu. Vi tog med dem till den utbrända lokalen och gick en rundvandring där deras barn hade dött och försökte förklara hur branden hade spridit sig.

Men föräldrarna var inte intresserade av själva brandförloppet. De ville veta var deras barn hade hittats, hur de såg ut, om de hade jackan på sig och om de hade försökt att ta sig ut.

– Mycket handlade om att vara medmänniska och svara på det vi kunde. Felet var att vi inte var förberedda på all den sorg vi mötte, säger Ingemar Waldenby. Det som har etsat sig fast hos mig är inte bara de som sörjde sitt barn, utan de som dessutom hade det svårt med språket och kulturen och inte alls kände sig hemma i det svenska samhället. Vi gav oss in i något som både då och nu, för vissa av oss, fortfarande är ganska öppna sår, men vi vann modet att möta problemet istället för att gå runt det och det är något vi överlag gör i hela Räddningstjänsten Storgöteborg nu.

Om en liknande händelse skulle inträffa i dag menar Ingemar Waldenby att det skulle behövas professionell handledning från dag ett för alla inblandade. 

– Jag kan inte säga när vi övergick från att vara brandmän till att bli terapeuter, men någonstans blev det så utan att vi hade en aning om vad det innebar. Vi gick på intuition och hoppades att det skulle bli bra. Det vi vann var en kunskap om våra bortre gränser, behovet av handledning och hur vi möter ett problem.

Gett eko i andra projekt

HÄFA lades ner 2002, fyra år efter branden. Ingemar Waldenby menar att man fortfarande hade funnits kvar som grupp och jobbat så som det var tänkt från början om inte diskoteksbranden hade inträffat.

– Men vi kände att det räckte, vi orkade inte med varandra längre. Vi gav oss in i arbetet därför att vi såg ett behov och råkade ha HÄFA som arbetade med information utåt på ett förklarande sätt. Samma metodik har sedan använts i flera olika projekt, 

Ett sådant är till exempel Människan bakom uniformen som startade i Kortedala efter ungdomsoroligheter och skadegörelse hösten 2009 då många ungdomar visade en kritisk, nästan hatisk, inställning till polis och räddningspersonal. Under tio träffar fick ungdomarna lära känna människan bakom uniformen och poliser och brandmän lära känna ungdomen under kepsen.  

– Råkar vi ut för hot, våld eller stenkastning tar vi tag i det direkt. Vi går dit och försöker förklara vilka vi är och hur tokigt det kan bli om de slänger sten på oss istället för att ta den debatten i media. 

Något annat Ingemar Waldenby har lärt sig är att bli mer närvarande i samtalen med människor och att försöka förstå vad de egentligen säger, vad aggressioner beror på och varför rykten uppstår, vilket har gett honom en helt annan spelplan. 

I dag är lokalen där branden inträffade renoverad och fungerar som minneslokal. Ingemar Waldenby har ingen kontakt med någon av överlevarna i dag förutom de som är med i föreningen BOA (Brandoffrens anhöriga) som hjälper till att ta hand om ungdomar som anlägger bränder.

– Det är riktigt bra att ta med dem till lokalen och på så sätt jobbar vi fortfarande med händelsen. Fast det har gått så många år lever minnet fortfarande kvar. Jag pratade till exempel med tre åttondeklasser häromdagen och de tog själva upp branden fast de inte ens var födda då. Många vet hur det gick till och har sin syn på det så om de vill pratar vi om vad som hände och varför.

Lärdomar efter branden

Något Ingemar Waldenby fortfarande saknar och efterlyser är en basutbildning i kriskunskap, chockbehandling och terapeutiskt förhållningssätt för alla brandmän samt ständig möjlighet till professionell handledning. 

– Som ledare måste man också kunna ställa sig utanför och kontinuerligt stämma av hur medarbetarna mår för att se om någon behöver stöd eller lyftas bort ett tag för att inte köra slut på sig själv. Jag önskar att jag kunde säga att vi var där 15 år senare men det är vi inte. Vi pratar mycket om det men inget händer.

Han vill också få bort stuprören mellan olika organisationer och menar att det vore en god idé att till exempel koppla ihop räddningstjänsten med stadsdelarnas krisgrupper. 

– Det finns flera anledningar till detta. Dels är det bra att känna varandra till namnet om något inträffar och dels för att de i dag inte har en aning om hur vår organisation fungerar på en olycksplats. Det är ytterligare något vi skulle kunna förbereda. Vilka kommer att dyka upp vid vissa händelser och varför inte närma oss dem redan nu och skapa ett forum innan något inträffar? Vi vet redan att det kommer att inträffa liknande händelser igen, om inte i Göteborg så någon annanstans i landet.

Diskoteksbranden i Göteborg

Den så kallade diskoteksbranden var en brand med katastrofala konsekvenser som inträffade natten mellan den 29:e och 30 oktober 1998 i en lokal vid Backaplan på Hisingen i Göteborg, där ett diskotek hade arrangerats. 

375 ungdomar i åldrarna 12–25 år befann sig i lokalen, som var godkänd för 150 personer av räddningstjänsten. 63 personer omkom och 213 skadades varav 50 allvarligt.

Branden orsakades av fyra 17–19-åringar som nekades att komma in på diskoteket på grund av en dispyt. De fälldes sedan för grov mordbrand och i tingsrätten dömdes den person som erkänt att han var den som tände på, till åtta års fängelse och två andra till sex års fängelse medan den fjärde, som var under 18 år när brottet begicks, dömdes till tre års sluten ungdomsvård.

Nummer 4—2014

Den här artikeln finns med i BrandSäkert № 4—2014.