För många hus brinner ner till grunden i onödan

– För många hus brinner ner till grunden helt i onödan, säger Linus Eriksson, tidigare operativ chef vid Räddningstjänsten Syd.

Tillsammans med Magnus Mattson, brandingenjör och verksam vid Köpenhamns brandväsen, har han skrivit en handbok i hur man genomför effektiva insatser. Startskottet till boken blev branden i Potatisåkern i Malmö. Natten till den 27 november 2007 började det brinna på taket ovanpå en vindslägenhet i ett femvåningshus i ett av Malmös bostadsområden, Potatisåkern. Vädret var besvärligt, det blåste kraftigt och räddningstjänsten hade stora svårigheter att komma intill byggnaden. Det byggnadstekniska brandskyddet på vinden i fastigheten var bristfälligt vilket gjorde att branden spred sig snabbt. Först efter sexton timmar hade man fått branden under kontroll och avslutat insatsen. Då var vinden totalförstörd och de tre översta våningarna hade fått svåra brandskador. Nittio familjer blev hemlösa i över ett år och de materiella skadorna uppgick till omkring 200 miljoner kronor. Räddningstjänsten fick mycket kritik för sin insats.

Linus var ett av de ansvariga befälen.

– Vi hade mängder av resurser och 75 brandmän på plats, ändå lyckades vi inte stoppa branden som startade i en begränsad del av fastigheten. Efteråt ställde vi oss frågan: Hur kunde det bli så?

Frågeställningen resulterade i att han och kollegan Magnus, en av räddningsledarna under branden, kunde identifiera en mängd problem kring agerandet under räddningsarbetet. De konstaterade också att det saknades mycket kunskap om insatser inom hela räddningstjänsten. Insikten ledde till att de skrev en handbok för att förbättra räddningsinsatser vid brand i byggnader. »Taktikboken«, som kom ut förra året, fokuserar på hur man praktiskt går till väga och gör riktiga bedömningar för att stoppa en brand. – Vi är inga experter och har inget facit på hur man gör, men vi ger en rad exempel på vilken taktik som kan användas vid olika scenarier.

Arbeta mot samma mål

Syftet med boken är att få alla att arbeta mot samma mål på en skadeplats och på så sätt få färre döda, skadade och mindre skador till följd av bränder. Men författarna vill även starta en diskussion och ställer frågan: Hur kommer det sig att skadan ibland förvärras efter det att räddningstjänsten har kommit till brandplatsen trots att man har tillräckliga resurser på plats?

– Debatten måste komma igång om vikten av kunskap hos våra befäl och om våra insatsresursers förmåga och uthållighet för att vi ska kunna bli bättre. Det har saknats en vilja inom räddningstjänsten att lära sig nytt, även om det alltid har funnits de som tar sitt uppdrag på allvar, säger Linus.

Det räddningstjänsten främst måste bli bättre på är hur de kopplar ihop ledning och metoder på skadeplatser.

Utvärderingar visar att det ofta saknas en förmåga att använda rätt taktik för den aktuella branden i räddningsarbetet. För att kunna fatta rätt beslut om vilka åtgärder som ska sättas in behöver ledningen ställa kontrollfrågor i förväg till personalen som är på plats. Något man misslyckades med under Malmöbranden. Där tog befälen varken reda på om brandpersonalen hade förstått vad som skulle göras eller hur de tänkte utföra de olika insatserna.

– Det var svåra omständigheter och med facit i hand hade det inte gått att släcka branden i första läget. Men jag tror att det hade gått att stoppa branden efter halva tiden, men då skulle vi ha behövt göra en rad andra åtgärder än de som vidtogs. Det räcker alltså inte att fatta ett beslut om en åtgärd, utan det är hur beslutet utförs som är det viktiga.

Två tillvägagångssätt

Enligt Linus bygger räddningstjänstens metoder vid insatser på gammal vana och alltför ofta används bara två tillvägagångssätt. Det ena är att tillämpa standardrutin för rökdykning. Oavsett om det brinner i en lägenhet, skola eller på en vind skickas en rökdykargrupp in.

– Man agerar helt enkelt utifrån det man känner igen och väljer metod efter hur man brukar göra, vilket är mänskligt men det är inte alltid rätt åtgärd i det aktuella fallet, säger han.

Det andra sättet är att prova sig fram genom olika metoder, »smörgåsbordstaktiken«, tills något fungerar, vilket ofta innebär att byggnaden inte går att rädda när rätt åtgärd väl har hittats.

Förklaringen till att det inte gick att rädda Potatisåkern var att det var en komplicerad brand i en komplicerad byggnadskonstruktion, men Linus menar att det är just det som räddningstjänsten ska vara experter på. I dag är man bra på vardagshändelser, men vid större och mer komplexa bränder är det sämre ställt. Det är ett av räddningstjänstens stora problem.

– Det inträffar för få komplexa bränder för att vi ska få någon erfarenhet och rutin, säger han.

En orsak till kunskapsbristen är att sedan lagen om skydd vid olyckor, LSO, infördes 2004 har det varit mycket fokus på förebyggande åtgärder. Linus tycker att det är bra, men det har skett på bekostnad av utveckling av befäl och erfarenhet av själva räddningsarbetet när en brand väl inträffar. I samband med lagändringen kortades befälsutbildningen vilket också har påverkat utvecklingen.

– Det går bara att testa kunskapsnivån i förväg genom att träna, öva och utbilda i hur man leder och släcker bränder i komplicerade byggnader.

Stora konsekvenser

För att beskriva vad bristen på övning kan få för konsekvenser ger Linus ett exempel på en brand i en villa. När räddningstjänsten kom fram var branden begränsad till källaren och man tog till standardrutinen att skicka in rökdykare som meddelade att det fanns glödbränder kvar i golvbjälklagen. Eftersom källaren var svår att komma åt valde man att lättskumsfylla för att få stopp på glöden. Effekten blev den motsatta och elden tog ny fart. Tre timmar senare var huset nedbrunnet till grunden och ägaren hemlös. Den rätta metoden hade varit att bära ut allt material som låg och glödde i källaren.

– Det är ett typiskt exempel på en kunskapslucka när det gäller metodval som kunde ha undvikits med mer träning och bättre utbildade befäl.

Han pekar också ut de stora pensionsavgångarna bland fyrtiotalisterna som en bidragande orsak till att det missas viktig kunskapsöverföring på ledningsnivå.

– Det är väldigt duktiga och erfarna befäl som nu pensioneras men deras kunnande tillvaratas inte. Även om de nya befälen som kommer är kompetenta har de ingen erfarenhet av stora och komplicerade bränder, vilket inte är så konstigt. Därför behöver vi lära av de som varit med länge.

Men det är även en resursfråga. Kompetensutvecklingsbudgeten inom räddningstjänsten är starkt begränsad i många kommuner, men Linus hävdar att det skulle löna sig att satsa på att utbilda framförallt de högre befälen. Med ökad kunskap minskar skador och storbränder.

För att vända trenden krävs nytänkande, mer utbildning – och övning.

– Alla behöver ta sitt ansvar om vi ska se en annan utveckling. Men så länge MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) utbildar befälen har de ett stort ansvar för innehållet i kursutbudet och att öka kvaliteten på de examinerade.

Att kunna hantera byggnadsbränder bättre är inte bara en intern fråga för räddningstjänsten utan en fråga som rör hela samhället. I slutändan handlar det om att rädda människors hus och hem.

– Vi måste vara rätt förberedda och kunna släcka en brand när den väl inträffar. Alla bränder med hus som brinner ner kan ju inte bero på att vi kommer för sent, säger Linus.