Det är detaljerna som räknas

När Mai Almén, arkitekt och sakkunnig i tillgänglighetsfrågor enligt Plan- och bygglagen, ber att få se brandskyddsdokumentationen för ett bygge står det sällan något om utrymning för personer med funktionsnedsättning. Saken har inte ens avhandlats.

– Frågan om utrymning, skyltar och flyktplatser måste diskuteras från början i en byggprocess. Problemet att som sakkunnig komma in för sent, är att projekteringen hunnit en bit på väg. De krav jag då ställer på till exempel en annan brandcellsindelning, medför en massa extrakostnader, säger Mai.

Hon påpekar hur viktigt det är att brandskyddsdokumentationen innehåller underlag för arkitekten om utrymningsvägar.

– Jag hörde en gång en ung kvinnlig brandingenjör uttrycka sin frustration över att funktionshindrade glöms bort i byggprocessen. Hon sa att bygger vi tillgängligt, måste vi bygga frångängligt.

Övertygelsen om alla människors rätt och möjligheter att röra sig fritt i olika miljöer stärktes hos Mai under studieåren i Lund i slutet av på 1960-talet. Uppvuxen och omgiven av människor med olika funktionsnedsättningar, var det mer naturligt för henne att rita ramper istället för trappor i hus och omgivningar.

– Efter att jag studerat i två år noterade en av mina professorer mitt, på den tiden, omedvetna sätt att skapa byggnader och miljöer för människor som är synskadade, blinda eller på annat sätt funktionshindrade. Han stöttade mig och sa att det var detta jag skulle jobba med!

Utrymning i fokus

I 40 år har Mai arbetat med frågor om tillgänglighet och frångänglighet för personer med funktionsnedsättning.

– Ja, det är ett helt liv, säger hon och skrattar.

Hennes yrkeskarriär omfattar allt från forskning, planering och formgivning av byggnader och inre och yttre miljöer till kursansvarig för utbildning till tillgänglighetskonsult. Idag arbetar Mai som frilansarkitekt. Hon representerar Sverige i standardiseringsfrågor gällande ledstråk för personer med synnedsättning och föreläser flitigt runtom i landet, senast på Brand2010.

Sedan mitten av 1990-talet har Mai fokuserat sitt arbete på frångängligheten i byggnader.

– Alla ska kunna utrymma till en säker och tillfällig flyktplats. För en person med rörelsenedsättning är det oftast inga problem att komma ut från bottenplanet, men om personen befinner sig i källaren eller högre upp, måste han eller hon kunna utrymma till en icke brinnande brandcell och därifrån påkalla uppmärksamhet till räddningstjänsten.

Återigen understryker Mai att det är angeläget att dessa frågor diskuteras redan i planeringsstadiet av byggnaden.

– Trapphusen är egna brandceller och fungerar som tillfälliga flyktplatser. Som arkitekt är det viktigt att vara medveten om att vilplanen måste vara så pass stora att rullstolsburna kan placera sig där utan att vara ett hinder för andra människor att ta sig ut. Även rörelsehindrade behöver kunna utrymma från två alternativa vägar.

Andra detaljer kring frångänglighet rör utrymningsdörrar. Mai menar att en tröskel till utrymningsdörr är onödig om det är max 10 millimeter mellan golv och underkant dörr, kompletterat med en släplist på dörren. Det är tillräckligt för att sluta tätt.

– Här tittar jag på tidsaspekten, och ser att den rörelsehindrade vinner tid genom att slippa ta sig över tröskeln.

Betydelsefull skyltning

För att över huvud taget hitta utrymningsvägar är skyltningen mycket betydelsefull. Mai berättar att Arbetsmiljöverket sedan en tid infört vanliga och genomlysta skyltar med rullstolar på. De ska sättas upp så att en person i rullstol, som har sin ögonhöjd cirka 1,2 meter över marken, ser dem. Rullstolsburna personers ögonhöjd är ungefär i höjd med en sjuårings.

– Därför är det viktigt att skyltarna sitter på rätt plats så att de inte skyms av exempelvis bokhyllor, något de skulle kunna göra i ett bibliotek, säger Mai.

Hon talar även om logiken i utrymningsskyltning för personer med kognitiv funktionsnedsättning.

– Det gäller att dessa människor hittar mellan skyltarna, de ska inte tvingas gissa var nästa är.

Taktila utrymningsplaner gör att människor med synnedsättning inte behöver tvivla på att de ska hitta ut.

– På dessa utrymningsplaner är det en central uppgift att skapa en översikt så att trapporna är tydligt markerade, liksom flyktplatserna.

Ett bra exempel på skyltning finns i De synskadades hus i Stockholm.

– Där sitter kompletterande skylt i nivå med handtaget på utrymningsdörren. Jag har också varit på hotell där genomlysta skyltar monterats som komplement strax ovanför sockeln, i golvnivå, vilket gör att de uppmärksammas trots rökbildning i lokalen.

Fortsatt utveckling

Det uppstår oavbrutet nya frågor att lösa om frångänglighet för människor med funktionsnedsättning. Med lagen om skydd mot olyckor, LSO, kom exempelvis kravet att varje arbetsplats måste ha en egen organisation för utrymning.

– Problemet är att de flesta arbetsplatser inte fixar att utrymma människor med rörelsenedsättning. Det kan handla om en lärare som eleverna inte klarar av att bära, eller det kan vara en person med muskelförtvining där kollegerna inte vet hur han eller hon ska lyftas. De kunskaperna har räddningstjänsten, säger Mai Almén, och tecknar även ett scenario där en människa med funktionsnedsättning är ensam kvar på arbetsplatsen då det börjar brinna:

– Vem ska hjälpa henne?

Mai vill fortsätta hålla liv i debatten kring arkitektur och utrymningsvägar för människor med funktionsnedsättning. Hon är ständigt på alerten och anser att en av de viktigaste egenskaperna som arkitekt är att ha slutledningsförmåga.

– Man behöver kunna mycket om människor och deras beteenden. Hur människor ser på ett ansikte, möter varandra och rör sig i olika miljöer.

Hon tycker inte att manlig och kvinnlig arkitektur skiljer sig åt nämnvärt, och delar inte påståendet om att kvinnor utformar bättre bostäder än män.

– Idag är ju yngre män mer aktiva i hemmet. Snarare handlar det om ålder och empati; hur man har vuxit upp och vad man har haft för påverkan hemifrån.

Vid möten med yngre planerare upplever Mai att de upprörs när de blir medvetna om att moderna byggnader ofta är bristfälligt planerade ur utrymningsaspekt.

– Det är positivt att unga engagerar sig, och jag försöker uppmuntra dem att arbeta vidare med tillgänglighets- och frångänglighetsfrågor, så att vi får en återväxt när vi äldre försvinner från marknaden. Många planerare i min ålder känner en trötthet, och avfärdar inte sällan saker och ting som omöjliga att genomföra. Då är det uppfriskande att höra yngre människor svara: »Säger lagstiftningen det, så ska vi göra det!«.