Giftermål eller skilsmässa

Cecilia Uneram är räddningschef för Västra Sörmlands Räddningstjänst, ett kommunalförbund som bildades 1999 och består av kommunerna Katrineholm och Vingåker. Hon beskriver samordningen som en kvalitetsfråga:

– Vingåker ville bli starkare operativt, och med gemensamma personalresurser såg man att samarbetet skulle bli en kompetensutveckling i sig. Vår ambition var att skapa en likriktad service ur ett medborgarperspektiv.

I bilden fanns även en ekonomisk aspekt. För en liten kommun är det ett stort steg att utöka antalet tjänster, medan det i en större inte är lika märkbart.

– Ett sådant exempel är tjänsten Fixar-Malte, som fördelas olika procentuellt mellan kommunerna. Det gör att alla får tillgång till den här servicen.

Vid bildandet av förbundet blev de informella reglerna synliga, vilket krävde en självrannsakan och vilja att kompromissa.

– I sådana här sammanhang är det lätt att planera för det praktiska, bilar och stationer, medan man missar bitarna som handlar om kulturkrockar och grupprocesser. Inför en förändring är människor nyfikna, sedan kan de bli oroliga när de märker skillnader i sättet att arbeta: »Varför gör de så där?« Tankarna kanske leder till funderingar och stress kring vad situationen egentligen innebär: »Får jag behålla mitt jobb?« Oron och obesvarade frågor resulterar inte sällan i konflikt mellan ledning och personal.

Tillfredsställande lösning

Cecilia anser att förbundet löste frågorna tillfredsställande, men säger att hon generellt uppfattar att beslut om samverkan tas av politiker angelägna om att visa handlingskraft.

– Det går så snabbt att tiden för processen ofta blir för kort.

Hennes erfarenhet visar att det är betydelsefullt att ledningen har en utarbetad kommunikationsplan.

– Utan ett långsiktigt tänkande blir det brandkårsutryckningar. För oss tog det drygt ett år innan allt fungerade administrativt och cirka fem år innan vi var en väl fungerande organisation. De största hindren var kulturkrockarna.

I dag känner Cecilia att styrkan i förbundet är korta beslutsvägar och dess flexibilitet. De kan möta omvärlden på ett snabbare sätt än om det skulle ha varit en förvaltning i kommunen. Hon tycker att personal i ett kommunalförbund erbjuds fler möjligheter till utveckling tack vare den större organisationen, samtidigt som arbetsalternativen blir snävare.

– Man kan inte komma och knacka på dörren till kommunen, för det är ju i förbundet som omplaceringsärenden avgörs.

Nackdelen med en egen organisation kan vara ett utanförskap.

– Vi måste kämpa för att få en naturlig plats i de kommunala sammanhangen, så det är viktigt att vi aktivt talar om vad vi vill, allt från styrning till det konkreta arbetet.

Det finns ett beslut om att utöka Västra Sörmlands räddningstjänst med andra verksamheter, såsom lönehantering, telefonväxel och vuxenutbildning. För att få erfarenhet av diverse frågor inom olika kommunalförbund åkte Cecilia på en nätverksträff i Göteborg, i början på september.

– Jag tycker att det är lite för stora förhoppningar om ekonomin i förbunden. Det går kanske inte att spara, men man kan åtminstone plana ut en kostnadsutveckling genom att koordinera tekniska system och personalresurser.

Cecilia välkomnar att förbundet utökar samarbetet med polis och andra myndigheter.

– Räddningstjänsten ska vara med från vardagsolyckan till krisen. Och jag vill även att vi engagerar oss i folkhälsoarbetet. Jag tror på samordningsvinster för den framtida utvecklingen.

Syd sänkte beredskapsnivån

Räddningstjänsten Syd, ett kommunalförbund sedan 2006 mellan räddningstjänsterna i Burlöv, Eslöv, Kävlinge, Lund och Malmö, medverkar aktivt i planeringsprocessen för den växande infrastrukturen i regionen.

– Vi deltar i olika nätverk där vår uppgift är att identifiera risker i samband med projektering av nya bostads- och industriområden. Det är viktigt att hålla kvar den lokala kontakten för att förstå de enskilda kommunernas behov, säger Per Widlundh, förbundsdirektör och räddningschef för Räddningstjänsten Syd.

Han berättar om ett förbund, som i syfte att skapa en slagkraftigare organisation inom lagen om skydd för olyckor, valde att sänka beredskapsnivån för att kunna behålla antalet brandstationer. Resurserna sköts dessutom mer mot det förebyggande arbetet.

Efter två turbulenta år, då brist på information och otydlig ledning kritiserades skarpt från personalen, fick förbundet en ny organisation den 1 februari 2008.

– Till skillnad från mer traditionella organisationer har vi nu ingen utryckningsavdelning och förebyggande avdelning utan all verksamhet bedrivs i åtta distrikt som utgår från kommungränserna eller delar av kommun. Vi har ett verksamhetsstöd för gemensamma delar som it och ekonomi, och för styrning av insatser finns enheten Operativ ledning.

För att möjliggöra samordning och utveckling av kärnverksamheten i distrikten, pågår fem huvudprocesser och två stödprocesser.

– All personal deltar i en eller flera processer, beroende på den anställdes kvalifikationer och arbetstidsform. Fokus ligger på kund/medborgare, resultat och nytta.

Efter snart fyra år tycker Per att räddningstjänsten Syd fungerar bra. Håkan Ask, brandman på station Centrum i Malmö är av en annan åsikt.

– Det förebyggande arbetet sker på bekostnad av effektiva räddningsinsatser. Vi är inte längre lika skickliga på att släcka bränder. Flera skolor har gått åt helskotta de senaste åren på grund av att vi inte är tillräckligt kompetenta operativt.

Med den senaste tidens ökning av skolbränder, dödsbränder samt hot och våld mot räddningspersonal runtom i landet, anser Per Widlundh ändå att det förebyggande arbetet, med krafttag, måste fortsätta tillsammans med bland annat polis, stadsdelsförvaltningar, skola och ungdomsgrupper.

– Brandmän är en goodwillskapande grupp med stort förtroende. Och för att höja effektiviteten ytterligare, tror jag att räddningstjänsten behöver gå mot fler och större förbundsbildningar.

Nytt förbund på gång

Vid årsskiftet inrättas ett kommunalförbund för samhällsskydd och beredskap i Norrköping och Linköping. Än så länge är namnet oklart, men förbundsdirektören är utsedd och heter Jan Jonsson.

Bildandet av förbundet kommer ur önskan att effektivisera räddningstjänsten i de två kommuner som utgör den fjärde storstadsregionen i Sverige.

– Norrköping och Linköping vill fortsätta locka till sig folk och företag, och då ser vi inom räddningstjänsten att det behövs en policy som visar att vi agerar lika utåt i de båda kommunerna, säger Håkan Dahm, räddningschef vid Brandförsvaret Norrköping.

På vägen dit arbetar de två räddningstjänsterna genom olika tvärgrupper, då man tittar på gemensamma värdegrunder.

– Frågorna handlar om på vilket sätt vi ska hänga med i utvecklingen, hur vi inhämtar kunskap och skaffar rätt materiel.

Förbundet vill framför allt ägna sig åt samhällsplanering i kommunen, delta i miljö- och bygglovsfrågor och engagera sig i skolan samt vård- och äldreomsorgen.

– Det betyder mycket att vi hittar rätt kontakter på riskskalan från tillbud till den stora katastrofen. Vår avsikt är att träffa bland annat kraftbolagen, lyssna till hur de tänker om det skulle bli ett stort energibortfall och se hur deras beredskap är.

Håkan uppskattar att förbundets första år kommer att kräva mycket inre arbete.

– Naturligtvis påverkar inte detta medborgarna, som ska känna trygghet i att räddningstjänsten kommer vid larm, avslutar han, med förtröstan inför framtiden.

Upplöst förbund

Fullt lika ljus är inte tonen i Räddningstjänstförbundet Östra Norrbotten. Efter nästan tio år av samverkan står de tre räddningstjänsterna Kalix, Haparanda och Övertorneå inför en skilsmässa – den 31 december 2009 upplöses förbundet.

– Jag vet inte vad det beror på, kanske är det protektionism eller en uppfattning om att Kalix fått alla fördelar jämfört med de andra räddningstjänsterna, svarar Stig Carlsson, förbundsordförande.

Roland Mäki, brandinspektör i Övertorneå, tror att det handlar om att medlemskommunerna vill ha ett mer direkt styre mot räddningstjänsterna och en större förmåga att påverka kostnadsutvecklingen. Han vet att både Övertorneå och Haparanda önskar fördjupa samarbetet med räddningstjänsten i grannkommunerna Tornio och Ylitornio i Finland.

– Till dem har vi bara åtta kilometer, medan det är åtta mil härifrån till Kalix.

Stig Carlsson beklagar skilsmässan och tycker att den innebär onödiga kostnader för respektive kommun.

– I stället för att ha allt under samma paraply, tvingas vi anpassa oss efter en massa regleringar och skriva civilrättsliga avtal eftersom vi ändå kommer att ha samarbete inom många områden.

Enligt Arto Koivumaa, förbundets räddningschef, var anledningen till förbundsbildningen år 2000 att Tillsynsmyndigheten och Länsstyrelsen i Norrbottens län kritiserat Haparandas och Övertorneås organisation utifrån den då gällande Räddningstjänstlagen. Tillsynsmyndigheten ansåg att kommunerna borde slås ihop.

Arto blickar tillbaka på en samverkanstid av snabbare utryckningar och stora investeringar i fordon och utrustning.

– Vi har varit som en egen kommun och skött personaladministration, löner och förhandlingar. Det har varit mycket lärorikt!

Nu arbetar Arto med upplösningen av förbundet, och hoppas att framtiden blir i ljusare anda. Hans råd till blivande förbund är att se till helheten.

– Politiker, tjänstemän och brandmän måste verka gemensamt för att allt ska fungera. Det finns inget som är kommunens, det är förbundet som äger och verkar. Och för att göra det bra, måste medlemskommunerna var mycket tydliga med räddningstjänstens uppdrag utifrån den lagstiftning som råder.