Slottsfogden förste man i ledet

Det är ett under att Skoklosters slott står kvar oskadat. Den 19 augusti 1837 under ett kraftigt åskväder, tog sig en klotblixt in i byggnaden. Kanske var det på taket eller i något av de fyra tornen som blixten slog ner, formade sig till ett klot, hoppade ned via bjälklag och slog ut i Kungssalen på första våningen.

En svart fläck på den förgyllda taklisten och på en tavelram till ett porträtt av Karl XII vittnar om blixtens tilltag. Från denna punkt fortsatte den längst med den förgyllda listen – och dog ut!

Tur är det. Skoklosters slott är en skattkista och en historisk vittnesbörd av sällan skådat slag. Det knastertorra virket som håller uppe tak, våningsplan, golvplankor och trossbottnar kunde ha tagit eld. Hur många av de unika föremålen, som var ovanliga redan när slottsherre Wrangel samlade dem på 1600-talet, hade vi kunnat njuta av idag om branden brutit ut?

Och Lars Hellstrand hade kanske inte haft yrkestiteln slottsfogde.

En vacker vårdag låser han upp den tunga porten till slottet. Än har besökssäsongen inte börjat. Men för åretrunt-personalen finns som alltid arbetsuppgifter.

– Slottsfogde är en gammal titel. Från början bodde han och hans fru på slottet och skötte allt praktiskt. I dag är det jag som har titeln här, berättar Lars Hellstrand över morgonens första goda kopp kaffe.

Lars bytte jobb efter 20 år i försvaret. Där var han underhållstekniker på nuvarande ledningsregementet i Enköping. Arbetsuppgifterna omfattade allt från »spadar till radar«, som de anställda brukade säga. Arbetsmiljön var hierarkisk och manlig med tydliga och avgränsade ansvarsområden.

En dag fanns en mindre annons i Enköpingsposten. Skokloster skulle anställa ny slottsfogde. »Sök, du behöver byta bransch«, uppmanade hans fru Susann.

– Här har jag större frihet i jobbet. Arbetsplatsen är kvinnodominerad. Vi har mycket diskussioner på våra arbetsplatsmöten. Alla får vara med och tycka och allas åsikter är lika mycket värda.

Arbetsuppgifterna är många och skiftande. Han sköter små reparationer. Han är museitekniker och deltar i byggandet av utställningar. Han utbildar de säsongsanställda guiderna i säkerhet och brandskydd och ger ibland tekniska råd till konservatorerna. Han tar emot hantverkare och planerar underhåll och ombyggnader som Fastighetsverket ansvarar för.

– Vi vill till exempel inte att de gräver upp området på sommaren när vi har massor av besökare. Jag har också hand om uthyrning av lokalerna. Vi har många filminspelningar och tidningar som använder slottsmiljön som bakgrund till sina bilder.

Hans kontor ligger till vänster om entrén, innanför museets butik. Det är ett vanligt kontorsrum med dator och en bokhylla fylld med pärmar och papper. Men fönstersmygen är meterdjup och vittnar om hur tjock slottsmuren är och genom fönstret syns en vidunderlig utsikt över Skofjärden.

En gång i tiden motsvarade Mälarens vatten motorvägen E4 några mil bort. Det var via vattnet som man snabbt färdades mellan Stockholm och Uppsala eller gjorde halt vid det Wrangelska slottet. Det är därför som slottets välkomnande famn, dess huvudentré, är riktad mot vattnet.

Lång framkörningstid

I dag är slottets halvö snarare en avkrok. Den slingrande landsvägen innebär långa framkörningstider för räddningstjänsten i Håbo och Enköping om katastrofen skulle vara framme. En första insats kan frivilligbrandkåren i det närliggande samhället Slottsskogen göra, men det dröjer 10–15 minuter innan deras styrka har kommit fram. Alltså är slottspersonalens egna rutiner avgörande för utgången om en eldsvåda skulle bryta ut.

– Vi är mest rädda för åsknedslag. Slottet har åskledare, men det är ingen fullständig garanti. Vi hade ett tillbud för fyra år sedan och såg spår av ett blixtnedslag under taket, säger Lars Hellstrand. På grund av klimatförändringarna kommer ovädren bli mer extrema. Vi kan vänta oss oväder oftare, mer lokala och kraftfullare. Vi är lite oroliga för det.

Förebyggande åtgärder är viktigast. Den dagliga vaksamheten innebär till exempel att hantverkare som behöver svetsa får ha sin utrustning på gården och utföra arbetet där.

Lars Hellstrand går genom slottets källare och passerar några tomma utrymmen under slottskaféet. Här planeras ombyggnad till visningsrum där några av de mest värdefulla silverföremålen ska exponeras i glasmontrar.

Men målet för hans steg är pannrummet. Oljepannan är ersatt av naturvänliga bergvärmepumpar och på köpet har museet sluppit den brandfarliga oljan. Men det Lars vill visa är tanken, som är fylld med några kubikmeter av Mälarens vatten. Om det behöver användas vid brand fyller en pump nere vid stranden på med mer.

Röda kranen

Lars visar också hur ledningarna från tanken går till en röd kran. Den spelar en central roll i brandsäkerheten. Är elden lös ska först besökare evakueras och ett första släckningsförsök göras med brandsläckare. I rutinerna ingår också att en anställd ska rusa ner i källaren och vrida om den röda kranen så att vatten trycks ut i stigarledningarna som är dragna runt slottet. På varje våning finns uttag för brandslangar.

Vanligtvis är rören tömda på vatten, eftersom slottet står ouppvärmt på vintern och ledningarna skulle spricka när vattnet fryser. De kalla vinterrummen är också en av hemligheterna till att unika textilier, möbler och andra föremålen bevarats så bra genom århundradena. Skadeinsekter har svårare att överleva och kemiska nedbrytande processer blir mindre aktiva under vinterhalvåret.

En stund senare låser Lars upp porten till trappan upp mot slottets fina salar. Inga besökare släpps in på egen hand här. Under sommarens visningar leds grupperna av en guide. En vakt följer också med.

– Det är en del av säkerheten. Vi vet inte vad folk kan tänkas göra, säger Lars Hellstrand.

Redan på första våningen möter besökaren ordspråken som dekorerar korridorerna i slottet. »Den vise förstår att finna allt i det lilla«, lyder ett. Lars visar en vagn med två pulversläckare som står strategiskt placerad i korridoren.

– I ett första skede försöker vi släcka brand med pulversläckare. Pulver släcker allt även om det inte är optimalt vid brand i trä. Efteråt kan pulvret dammsugas upp och inget av det tränger in i föremålen, säger Lars.

Museet har valt att ha brandsläckarna på vagnar. De är lätta att flytta snabbt och ingen behöver vara osäker på om redskapet är för tungt att bära. Skumsläckare vill man helst inte använda. För att de ska klara vintern utan att frysa sönder måste skummet blandas med glykol.

– Med skumsläckare skulle vi trycka in en massa kemikalier i våra föremål och restaureringsarbetet efter en brand skulle bli ännu mer omfattande än annars, säger Lars.

Nästa stopp är ett privet ett gammaldags toalettrum på andra våningen. Vi skyndar vidare upp för den breda stentrappan. Lars öppnar dörren till andra våningens privet. Där har någon yngling år 1854 klottrat »Hur blygsam än Du är, Du lilla Rosenknopp, så måste Du dock här med särk och kjortel opp«. Men det är inte historisk graffiti som Lars tänker visa, utan brandsäkerheten.

Här finns en brandslang på hjul som snabbt kan dras ut och kopplas till stigarledningarna med Mälarvatten. Extra brandsläckare. Och en konstruktion med gips-skivor som kan fästas i dörrkarmarna till de stora salarna. På gipsskivan finns hammare och spik fästa, och förborrade spikhål för att underlätta uppsättning.

Dessa konstruktioner finns på varje våning. Med dem kan brandförsvaret stänga inne elden i ett rum om de inte lyckas släcka den. På så sätt förhindras eldens spridning i upp till en halvtimme.

Ovärderligt bibliotek

På tredje våningen i rummen mot öster finns biblioteket med 20 000 böcker på otaliga språk. Böckerna finns katalogiserade, men det händer då och då att man gör nya historiska fynd i innehållet.

Lars tar biblioteket som exempel på hur man har planerat för den värsta av alla katastrofer där delar eller hela slottet blir så illa åtgånget att föremålen måste bäras ut och räddas. Föremålen har prioriterats. De ska bäras ut i en viss ordning och hanteras på ett visst sätt.

Hur gör man med böckerna?

– Vi planerar att köpa in stora Ikeakassar. Det är bästa sättet att snabbt få ut de värdefulla volymerna, svarar Lars och förklarar att ibland är enkla lösningar de mest skonsamma och effektiva.

Bakom dubbeldörren till vinden finns en bred trätrappa. Här uppe syns takkonstruktionen. På takstolarna är ströläkt spikad och teglet är fäst direkt på dem. En blixt skulle kunna gå rakt igenom och träffa det snustorra 1600-talsvirket.

Men redan när slottet byggdes för fyrahundra år sedan tänkte konstruktören på brandsäkerhet. Vindsgolvet är klätt med tegelplattor, som är gjutna på plats. De har torkats på marken runt slottet. I några av plattorna har rådjur trampat och lämnat spår av klövar i en slags historisk hälsning från faunan i trakten.

Tillbud avstyrdes snabbt

Lars pekar ut var stigarledningarna mynnar på vinden och visar på rökdetektorer i taket. Någon vecka tidigare var det ett tillbud. Rökdetektorn i rustkammaren larmade under underhållsarbete där. Larmet var falskt och berodde på vibrationer som uppstod när man spikade.

– Automatiskt fick vi testa vårt brandsystem. Personal sprang till vår larmcentral och lokaliserade källan. Vi var snabbt på plats vid detektorn och kunde avfärda faran.

Lars Hellstrand har klockslag för när larmet gick, när SOS tog emot det, när personalen var på plats och när den första brandbilen nådde fram till slottet. Allt gick mycket snabbt. Planeringen visade sig fungera i verkligheten.

Tillsammans med räddningstjänsten har man någon gång också haft utrymningsövning när turister guidats i slottet. Alla har varit ute inom några minuter och räddningstjänsten har berömt museet för dess effektiva säkerhetsorganisation.

– I de flesta fall blir besökarna inte upprörda över övningen. Den sker varsamt så att ingen ska råka ut för chock. Efteråt har vi bjudit på visningen och kanske öppnat något rum som vi normalt inte visar för allmänheten, säger Lars och tillägger:

– Vi tror inte att slottet kan brinna ner, men vi har brandberedskap och ser till att vi har marginaler.