Finns den barmhärtige samariten?

Den moderna forskningen kring civilkurage tog sin början på 1960-talet efter ett mycket uppmärksammat mordfall i New York. Den 13 mars 1964 blev 28-åriga Kitty Genovese brutalt knivmördad nära sitt hem i stadsdelen Queens. Under en halvtimmes tid blev hon upprepade gånger misshandlad och knivhuggen av en man vid namn Winston Moseley i det bostadskomplex där hon bodde. I en artikel i New York Times två veckor efter mordet påstods det att 38 personer hade sett händelsen, men att inte en enda av dem hade gripit in eller ens ringt till polisen, vilket sågs som resultatet av ett förtappat samhälle. Senare har det framkommit att de flesta bara hörde delar av överfallet utan att förstå hur allvarlig situationen i själva verket var, några såg delar av inledningen till överfallet och inget vittne fanns på plats vid den slutliga attacken, som skedde i en trappuppgång och som resulterade i Kitty Genoveses död.

Grannarnas bristande reaktioner ledde till ett nytt begrepp inom forskningen – »the bystander effect«. Ju fler åskådare det finns på plats ju mindre benägna blir vi att själva hjälpa till. Det finns flera skäl till detta. Ett är ansvarsspridning. Ser vi ingen annan göra något gör vi heller inget själva. Ett annat är tron att det finns någon annan som är bättre rustad att gripa in och det tredje är den sociala aspekten. Det är pinsamt att själv agera när andra tittar på om det visar sig vara ett missförstånd.

Självuppfyllande profetia

Gustaf Törngren, forskare, Psykologiska institutionen, Stockholms universitet, ser en fara i den bild som ofta målas upp i media.

– Om man låter bilden av att »ingen ingriper och hjälper till nuförtiden« få fäste så riskerar det att bli en självuppfyllande profetia. Vi kan lättare slå ifrån oss ansvaret att hjälpa till om vi kan intala oss att passiviteten är ett »normalt« beteende.

Psykologin kan bidra med att undersöka vilka mekanismer som styr vårt beteende. Om vi är medvetna om hur vi fungerar har vi också större möjlighet att styra våra val.

– Ofta är vi fast i våra egna självbilder utan att reflektera över att vi har attityder som vi inte tror att vi har, säger Gustaf. Det handlar om automatiska beslut där det oftast inte finns tid för en heltäckande analys. Går vi på gatan och ser en person som sitter hopkrupen på en trappa tar det bara ett par sekunder för oss att bestämma om personen är sjuk, har ramlat eller bara knyter skosnöret. Om vi stannar upp för att se efter vad som har hänt beror på en mängd faktorer.

Ofta har vi en föreställning om hur till exempel en farlig eller berusad person beter sig som kan misstolkas i vissa sammanhang. Det har till exempel skett flera polisingripanden där personer har misstänkts vara påverkade, men där deras beteende egentligen har berott på sjukdom.

Normer och normbildningar

Gustaf har skrivit en vetenskaplig rapport på uppdrag av Forum för levande historia, en myndighet som har uppdraget att, med utgångspunkt i Förintelsen, arbeta med frågor som rör tolerans, demokrati och mänskliga rättigheter.

– Jag var med och tog fram ett vetenskapligt underlag till deras projekt »Spela Roll« som handlar om den åskådarroll vi hamnar i då vi blir vittnen till en nödsituation.

Det innebar bland annat att gå igenom den litteratur som fanns för att se vilka mekanismer som styr hur vi agerar och vilka avvägningar vi gör.

I rapporten valde han att klumpa ihop alla typer av nödsituationer i samband med civilkurage.

– Det finns inte alltid en förövare och ett offer. Ibland kan det vara att våga säga ifrån när kompisarna gör eller säger något dumt. Utgångspunkten är att det finns kostnader och belöningar att ta hänsyn till i varje situation. Kostnaderna för att ingripa kan vara att det tar tid och ansträngning, vara farligt eller pinsamt. Belöningarna är att känna sig rättrådig och duktig, få beröm och stärka självkänslan.

Det finns väl förankrade normer kring civilkurage. Bibeln innehåller till exempel flera sedelärande berättelser som säger att vi ska hjälpa andra. Mest känd kanske berättelsen om den barmhärtiga samariten är. Den handlar om en man som efter att ha blivit överfallen av rövare ligger halvdöd kvar på vägen. En förbipasserande präst noterar mannen men fortsätter förbi. Strax därpå kommer en samarit som tar hand om mannen, sköter om hans sår och tar med honom till ett värdshus där samariten står för kostnaderna. Sensmoralen i berättelsen är »älska din nästa såsom dig själv«.

– Dessa normer avspeglar sig i media även i dag. Det blir en större story om folk inte hjälper till än om de gör det, säger Gustaf. Men det finns också motstridiga normer. Att inte lägga sig i och säga till är en stark norm i Sverige. Folk flyttar hellre undan benen än säger till en 3-åring som sitter och sparkar på dem i tunnelbanan.

Lika barn hjälpas bäst

Det finns också normer kring när och vem vi hjälper. Avgörande är vilket besvär man är villig att tillmäta sig för personen som behöver hjälp.

– Det handlar mycket om att identifiera sig med den behövande personen. Är personen full eller påtänd och i dåligt skick rent allmänt minskar vår lust att hjälpa liksom om tolkningen är att offret har sig själv att skylla. En annan faktor är hur lätt vi kan ta oss ur situationen. Sitter vi fast i tunnelbanan och något inträffar är vi mer benägna att gripa in än ute på gatan. Kan vi ta oss ur situationen gör vi gärna det. Djur och barn som råkar illa ut får mer sympati eftersom de ses som oskyldiga offer.

Gustaf menar att vi tar större ansvar för de personer vi kopplar ihop med oss själva. Därför är vi mer villiga att hjälpa en svensk vi träffar utomlands än samma person i Karlstad. Rör det någon i familjen är det en självklarhet att ställa upp men ju otydligare kopplingen blir desto mindre benägna att hjälpa till är vi, om inte den okända personen ifråga liknar oss själva då viljan att hjälpa ökar igen.

– Det är gradvisa förändringar som krävs. Det går att öva upp förmågan att ingripa genom att börja i det lilla, till exempel genom att säga ifrån i sociala sammanhang eller på arbetet när något inte känns riktigt rätt. Det är situationer vi alla upplever regelbundet. Det gör att vi övar upp en känsla som sedan följer med oss i fler situationer. I mer dramatiska scenarier kan det då kännas naturligt att hoppa in även där.

Genom att öva upp tanken att vi har ansvar för andra blir det belönande att ingripa vilket leder till intuitiv stolthet. Genom att bli mer medvetna om vilka faktorer som påverkar oss blir de lättare att hantera och styra.

– På så sätt kan vi bidra till att undvika slentrianbilden att ingen hjälper till. Kommuner kan påverka genom kampanjer som för upp dessa frågor på agendan. Fick alla gå en första hjälpen-utbildning skulle det skapa en känsla av kompetens och göra att förmågan att skjuta ifrån sig försvinner. Något så enkelt som att ha en mobil och ringa 112 eller skrika till om något händer står för kompetens. Vi vet oftast intuitivt vad som är rätt och fel men det gäller att även våga agera därefter.