Det är lugnt morsan

Liv Söderström sitter vid köksbordet i lägenheten i Tyresö utanför Stockholm och berättar om sonen Andreas. Sista gången hon såg sin son i livet var nyårskvällen 2004.

– Jag sa till honom »Inga stora raketer nu« och han svarade »Det är lugnt, morsan!« som han alltid gjorde.

Under kvällen samlade Andreas och gänget ihop pengar till en rörbomb som Andreas gick och köpte i en liten närbutik i närheten i Farsta.

Framemot tolvslaget var det dags att fira av raketen. Bomben briserade inte så Andreas och en annan pojke gick fram för att se vad det var för fel. När Andreas böjde sig fram för att titta exploderade raketen. Laddningen träffade snett i ansiktet med sådan kraft att kindbenet for rakt upp i hjärnan. Andreas dog ögonblickligen.

Ett telefonsamtal

Vid halvett på nyårsnatten fick Liv ett telefonsamtal från en av Andreas kompisar som berättade att han var skadad. Liv åkte genast till Södersjukhuset tillsammans med sina systrar och Andreas pappa Bosse.

– Huvudet var övertäckt men annars syntes inga skador. Det var inget blod. Kroppen var fortfarande varm. Han såg ut precis som han gjorde när han gick ut tidigare på kvällen, säger Liv.

Tungt sorgearbete

De första månaderna efter olyckan bodde Livs moster och systrar hemma hos familjen och hjälpte till att sköta det vardagliga. 300 personer kom till Andreas begravning, människor från alla skeden av hans korta liv.

– Jag förstår inte hur jag klarade det i dag. Jag kunde inte äta, dricka, sova. Precis när jag skulle börja klara mig själv mötte jag Lasse, min sambo. Han har stöttat mig otroligt mycket. Vi är båda med i en kristen motorcykelklubb och utan honom hade jag bara suttit hemma, ensam.

Leva – inte bara överleva

Tvåårsdagen av Andreas död närmar sig. Liv är fortfarande mycket upprörd över att affären som sålde rörbomben till Andreas får fortsätta att sälja fyrverkerier trots att de så sent som förra året fortfarande saknade giltigt tillstånd.

– Förra nyåret åkte vi långt ut på landet för att slippa. Det blir nog så i år också. Julen känns extra jobbig. Det var då de sista korten av Andreas togs. Han var så glad och bekymmerslös. Livet var bara roligt. Samtidigt dog han som man bara kan drömma om. Mitt i livet, omgiven av vänner. Jag tror inte Andreas hade kunnat leva med sig själv om någon annan hade dött i hans ställe när det var han som hade köpt rörbomben.

Liv och dottern Alexandra har tatuerat en bild av Andreas på sina vänsterarmar för att alltid kunna ha honom nära sig.

– Andreas finns alltid i mina tankar men nu kan jag ha roligt och se framåt också. Det är något jag vill förmedla till andra i samma situation. Att inte fastna i sorgen. Jag pratade mycket med Andreas den första tiden efteråt och kände hans kärlek. På något sätt försvann den oro jag alltid känt för honom när han dog.